Skaffa dig ett liv!

Ja, denna uppmaning fick jag idag i min postbox. Jag vet vem uppmaningen kommer ifrån, även om sändaren inte själv skrivit. Om jag lever, har jag inte då ett liv? Får jag inte leva mitt liv som jag vill?

Den som skickat uppmaningen har alltid levt genom någon annan, som stöttat och hjälp h’n. H¨n själv har alltid lutat sig mot människor i gråzonen. För mig är inte det livet.

Vem är det som bestämmer om tre veckor runt jul i Thailand är livet? Vem bestämmer om andras liv? Vem bestämmer att den som äger mest när han dör har haft ett bra liv?

Avsändaren är samme (direkt eller indirekt) som ibland beställer varor i andras namn och som öppnar olika mejlkonton och skriver kommentarer. Är det livet?

För mig är livet att uppleva saker, inte att räkna antalet kronor eller saker!

Mera böcker och lite annat

När jag lämnade tillbaka Mörka platser på biblioteket hade jag Kranvridarna att hämta. Kranvridarna är Karin Brunk Holmqvists senaste bok. Som vanligt handlar den om ett litet samhälle, som kan vara var som helst i landet. Boken handlar om samhällets äldre personer, som i alla hennes böcker. I denna boken handlar det om syskonparet Edit och Hjalmar som bor tillsammans. Edit är tillsammans med tre andra damer med i en klubb som kallas för kranvridarna, och syftar på att vrida på kranen till en bag in box. Damerna provar viner en gång i månaden. I närheten av Edit och Hjalmar bor Greta, som är lite speciell. Greta bor ensam sedan föräldrarna dött. Greta och Edit dricker kaffe två gånger i veckan. När busslinjen in till närmaste tätort ska dras in blir det fart i det lilla samhället. Byalaget ordnar möten och kreativiteten flödar. Det börjar hända saker i det lilla samhället, men det blir aldrig ens småkul. Det här måste vara Karin Brunk Holmqvists sämsta bok. Jag drog inte på smilbanden en enda gång, men igenkänningen fanns där. Då jag själv är född och uppväxt på en liknande liten ort kan jag mycket väl känna igen personligheterna, och det var inte alls ovanligt att ett syskonpar bodde tillsammans livet igenom.

Jag kom ihåg att jag skulle kolla efter en bok av Björn Hellberg, och hittade en hel rad. Den första i raden heter Club Karaoke, den tog jag. Jag läser också projekt Rosie, en kul liten bok om Don som letar efter en fru, projekt fru!

Sen väntar jag på bokpaket, fyra till mig och en till Stellan, Krokodilen i bilen!

Grannen ovanpå har fortfarande barnen hos sig. Jag har inte hört några ytterligare höga röster. Vi träffades en dag i veckan, jag var ute på promenad och grannen kom med barnen i sittvagn. Båda barnen satt i vagnen. De tjattrade som små papegojor, i munnen på varandra hela tiden. Bekräftelsebehovet var stort. Flickan pratade om vad hon heter och visade sina fina skor. Pojken hade en massa frågor om min pappa och min farfar och min bil (jag har ingen bil). De var då på väg till Leos lekland.

Alla mina pelargoner, som jag satte om i våras, börjar nu blomma. Mina rosa pelargon har blivit två. Rosenpelargonen som jag fick av Sara börjar nu blomma i en vacker röd färg. Min pensépelargon är det knoppar i.

På stickfronten håller jag på med torgvantar i turkosa färger. Jag vet att det finns någon som inte gillar turkos, men jag tycker det är en fin färg. Alla färger mellan blått och grönt är snygga, tycker jag.

En envis fluga har kommit in. Den, precis som katten, är där jag är.

FotbollsVM håller på, men matcherna blir färre eftersom det inte är så många lag kvar. Idag börjar Almedalsveckan. Fotboll och politik, mycket snack, varenda tevekanal sänder från båda ställena. Jag får hoppa mellan kanalerna, jag som helst och mest i vanliga fall ser på Svt 1.

Mörka platser

Mörka platser är en bok av Jillian Flynn. Hon bor i Chicago och har även skrivit Gone girl, en bok som jag läste för ett tag sedan och som jag tyckte var väldigt bra. Därför hade jag stora förhoppningar på att även denna boken skulle vara en höjdarbok. Det tycker jag inte att den var. Den är ganska tjock, 431 sidor. Boken handlar om Lilly Day som bara är sju år när hennes mamma och två systrar mördas. Själv undkommer hon genom att fly ut i den stränga vinterkylan. Hon överlevde, och vittnade om hur hennes femtonårige bror Ben var den skyldige.

Tjugofem år senare spårar en grupp påstridiga privatspanare upp Libby i hopp om att hitta bevis för att Ben är oskyldig. Ben sitter fortfarande i fängelse och Libby lever på smulorna från en fond, upprättad av välgörare som sedan länge glömt bort henne. Libby tar chansen att tjäna en hacka på sin tragedi. Hon tar emot pengar för att söka upp dem som var involverade den gången.

Handlingen böljar fram och tillbaka, nuläge och vid tiden för morden. Den ohyggliga sanningen uppdagas undan för undan. Libby inser att hon är där hon alltid varit, på flykt från verkligheten, från en mördare.

Boken lyfter aldrig riktigt. Den är för detaljerad, och blir därför lite för lång…………..Nja, jag rekommenderar den inte.

Många har det svårt

Denna morgon vaknade jag av vrål från våningen ovanför. Det vrålades väldeliga, nästan jag det var otäckt. Sen blev det tyst. Det hördes ingenting. När jag senare skulle ge mig ut på en cykeltur, hörde jag barn i lekparken och en pappa som stod lite utanför lekplatsen. Det var min granne ovanpå. Han stod i gräset utan skor. Barnen lekte i parken. Jag var tvungen att gå fram till honom och fråga hur han mådde, eftersom han väckt mig med sina vrål. Då kom taggarna ut, ett korthugget svar och jag visste minsann inte hur han hade det. Jag sa då till honom att jag tror inte på att vråla till barn. Enligt mitt sätt att se på saker och ting, så tar jag barnet i famnen och pratar i vanlig ton, förklarar att si eller så är det, och varför det är si eller så. Det går inte att vråla sluta till ett barn. Barnet förstår absolut inte varför det ska sluta. Självklart vet jag inte hur han har det i sin relation till barnens mamma, men föräldrar borde alltid se till barnens bästa i stället för att spela ut barnen mot föräldrarna. Tyvärr tror jag att det förekommer, och förmodligen i det här fallet.

Vi pratade en god stund. Barnen kom fram och pratade. De verkade vara alldeles vanliga ungar, det lilla jag kunde bedöma. Medan vi pratade, pappan och jag, när han lugnat ner sig, trillade det en tår på hans kind. Helt klart mår han dåligt och behöver någon att prata med, att bolla tankar med. Det sa jag till honom, och det tog han fasta på. När jag cyklade därifrån tackade han för att jag hade lyssnat.

Det är så lite som behövs för att stötta en människa. Nu hoppas jag att han orkar ta tag i sitt dilemma och se till att han får någon att prata med. Han klarar inte allt själv, inte han och ingen annan heller.

Nybakad sockerkaka

Efter morgonpromenaden, medan jag eftersvettades, började jag äntligen på målningen i köket! Det blev lite snickeripyssel i köket som innebar att jag fick en nybyggd kanal över skåpen och på väggen där fläkten sitter. Kanalen över skåpen har jag tapetserat med den tapet som jag har på en av väggarna. Kanalen på väggen där fläkten sitter är nu målad en gång. Imorgon blir det en vända till, om inget oförutsett inträffar.

Jag har en väninna som bakar när hon blir lite orolig. Först går hon omkring, och sen sätter hon igång. Det är hennes make som sagt att hon går omkring innan hon börjar baka. När hon börjar gå omkring i hemmet, då vet han att det blir bakning! Jag kan inte säga att jag är orolig, eller var orolig igår, men jag var sugen på sockerkaka. När jag och Stellan var på Skansen hittade jag ett så mysigt fik inne på en gård där de serverade massor av smaskiga bakverk. Då valde jag en sockerkaka med choklad i. Jag hade både rättvisemärkt choklad och ekologiska citroner hemma, så det var bara att sätta igång. Kravmärkt mjöl, rättvisemärkt rörsocker, smör, ekologiska ägg och tillsatserna choklad och citron, det kunde inte bli annat än gott! Citronen rev jag med ett zestjärn. Det doftade ljuvligt! Det blir skillnad i resultat beroende på vilka varor vi använder!

Sockstickarklubben

Jag är med i en grupp som heter just så, sockstickarklubben. Varje dag visar flitiga stickare upp färdiga arbeten eller påbörjade arbeten. De flesta är väldigt fina, i snygga färger och mycket välgjorda. De jag har lite svårt för är alla som stickat sockar och provar dem, och tar en bild – hur snyggt blir det? Sockan slutar, eller börjar, precis där vaden är som tjockast!

I alla fall börjar mina senast påbörjade sockar bli färdiga. När jag stickar sockar använder jag i princip alltid samma garnsort. Nu upplevde jag att garnet blivit tunnare. Det känns när jag stickar och syns när jag mäter. Fusk!

Vi som inte brinner för fotboll får hålla tillgodo med lite av varje på teven. Mina program flyttas mellan kanalerna. De byter dag, så jag blir alldeles vilse i pannkakan. Varför, eller på vilken kanal kortfilmen sändes kommer jag inte ihåg, bara innehållet. Kortfilmen hette ”Elvakaffe”. Fyra damer i åldern 80+ drack kaffe hemma hos en av damerna. Om du tror att de pratade krämpor, bakrecept, barnbarn eller stickning, då tror du fel. Damerna diskuterade uteslutande sex, sex förr, sex nu, herrarnas hängande rumpor och slokande snoppar!!

Det händer att jag tittar lite här och där på fotboll och ibland lite på uppsnacket. Uppsnack är en timme före matchen då den ska analyseras sönder, hur de ska spela, vem som ska spela var, och efter matcherna är det likadant, blev det som det skulle eller vad hände? Jag har noterat att det står tre herrar vid en disk i samma typ av kostym. Den har två knapphål! Slips och näsduk hör till paketet.

Kul överraskning

En väninna som passar sin dotters hus på landet medan familjen är på semester, var på tillfälligt besök i stan. Hon skulle betala räkningar och hade glömt bankdosan i sommarhuset. Frågan var nu om hon kunde låna min bankdosa. Eftersom vi inte har samma bank, och jag ändå har dosor från två olika banker, men ingen av dem tillhör hennes bank, trodde vi nog inte att det skulle gå. Hon kom hit och vi konstaterade på en gång att det funkade. I stället fick vi en stund samvaro. Det var säkert någon mening med det. Så trevligt med ett överraskningsbesök!

I passningen av huset ingår även skötsel av stor, ilsken hankatt och två kaniner!

En mindre kul överraskning var när jag upptäckte att nu blir det mörkare! Det brukar märkas ganska snabbt, att det mörknar tidigare på kvällarna, och att det blir fuktigt ute på kvällarna. Ändå känns det som om sommaren knappt har börjat, och då vänder det, nätterna blir längre än dagarna!

Vad jag hört från dem som lever på turisterna, är det ännu inte strålande tider. Knappast något annat än ströturister är i omlopp. Alla ska tydligen klumpa ihop sig under juli, då allt går på högvarv. Jag skulle kunna skriva mycket om min frustration över alla husbilar, dessa svindyra ekipage som parkerar överallt utom där de ska parkera, men jag ska inte ödsla energi på det, eftersom jag inte kan ändra husbilsåkarnas beteende.

Njut av ännu en ledig dag!

Knacka på och hälsa på

En av de första böcker som Stellan fått av sin farmor heter Knacka på. Det är en liten fin bok där vi ska knacka på dörrar i olika färger. Bakom varje dörr finns olika företeelser, nallar som borstar tänder, apor som har kuddkrig, kaniner som äter morot osv.. Nu har Stellan nästan växt ur boken, men vi läser den alltid många gånger. Han bankar med sin lilla knubbiga näve på varje dörr, knacka på och hälsa på! Nu har vi börjat räkna kaninerna, aporna och nallarna. Det är en underbar syn när Stellan sitter i läsfåtöljen med en bok som han ”läser” i.

Igår knackade det på min balkongdörr. Utanför stod någon som visste att jag är förkyld, och överlämnade en bukett blommor och fina jordgubbar. Tusen tack för omtanken! Det värmde.

På tal om min förkylning så var jag hos syster i veckan och fick ögonsalva med lite krut i, så nu är snart ögoninfektionen besegrad. I övrigt sa hon att denna sortens förkylning, via barnbarn, tar tre veckor. Det är knappt en vecka kvar, och då är det nästan dags att träffa Stellan igen. Då får han inte vara snorig.

Fortsatt trevlig midsommar!

Cirkus, med eller utan djur?

Som barn vet jag att jag fick följa med på cirkus. Det har jag hört berättas. Jag satt i min mammas knä, och blev så exalterad att jag kissade i hennes knä, på hennes enfärgade dräktkjol! Det fanns säkert djur med på denna cirkus.

Ju äldre jag blivit desto mer tar jag avstånd från djur på cirkus. Det är inte djurens normala miljö, och djur ska inte behöva lära sig konster för att roa oss besökare. Låt djuren vara djur, och i sin egna miljö där de känner sig bekväma. Jag tänker också på besöket på Skansen bland djuren. Där går i alla fall djuren på stora områden så lika deras hemmiljö, om än inhägnade. De slipper göra konster. De får vara som de är.

Vi har cirkus i stan. Jag tror att det är sista dagen idag för denna cirkus, cirkus Schollini. Den har varit här en dryg vecka, och håller till bredvid 4H-gården. Jag går förbi där när jag går min morgonpromenad. Igår var det alldeles tyst. Idag tror jag det var en elefant som brölade. Elefanterna har varit inne i centrum och visats upp. Då passade de på att dricka ur en fontän på ett torg. Det vattnet var säkert lika rent som jordnötsskålarna på krogen!

I dagens blad läser jag att en hingst tagit sig ut från cirkusen, förstört ett staket i sin jakt på ston på 4H-gården. Han lyckades betäcka två ston innan de fick stopp på honom!

För min del får alla djur tas bort från cirkusarna. De hör inte hemma där. Vad tycker du?

Sophies historia

Boken om Sophies historia är skriven av Jojo Moyes som även skrivit boken Livet efter dig, som jag läste för ett tag sedan. Den var riktigt, riktigt bra. Den här boken är också väldigt, väldigt bra. Den växlar i tid, mellan 1916 då Sophie drev hotell tillsammans med sin syster, och nutid. Sophies make, som var konstnär, är ute i strid vid fronten. Maken Eduard har målat av Sophie, en tavla som hänger på en vägg i hotellet. En tysk kommendant, tillika konstintresserad, fattar tycke för både tavlan och Sophie. Under kriget försvann mängder av konstföremål.

I nutid finns det firmor som specialiserat sig på att söka reda på förlorade föremål. Tavlan, som heter ”Sophie” ägs idag av Liv Halston, som fick den i bröllopspresent av sin numera avlidne make. Sophies avlägsna släktingar hävdar att tavlan är stulen och att den tillhör dem. Tavlan är värd flera miljoner. Jakten på tavlan leds av Paul. Liv och Paul träffas och fattar tycke för varandra. Då vet inte Paul att Liv har tavlan som han letar efter. Hur ska det gå? Kommer Paul att upptäcka tavlan? Kommer Liv att lämna tillbaka den till släktingarna som hävdar att tavlan är stulen?

Vi får omväxlande följa sökandet i nutid och följandet av Sophies öde under kriget. En mycket bra bok som jag kan rekommendera.