Glädjen och kärlekens år

Idag är sista dagen på 2012, ett år som innebar en massa tråkigheter men en stor glädjehändelse. Lille Stellan kom till världen. Han är min glädje, och han får nästan all min kärlek. Det finns kärlek över till andra som också står mig nära, och som bryr sig. Igår kväll ringde min äldste son och förvissade sig om att jag hade det uthärdligt.

Årets sista dag är gråmulen. Ändå känns det som vi går mot våren, fåglarna kvittrar och det känns milt i luften. Ibland brukar jag gå en viss runda, tipsrundan fast utan tips. I dagens blad läser jag att en kvinna på cykel blivit hotad av ett vildsvin precis där jag brukar gå. Nu får jag välja en annan runda. Jag har verkligen ingen lust att möta ett vildsvin.

Nyårslöften tror jag aldrig att jag har avgett. Ett löfte kan man ge vilken dag som helst. Jag försöker att alltid vara sann och tänka positivt, även om det är väldigt svårt mellan varven. Svårigheter är till för att övervinnas. För varje övervunnen svårigheter blir jag stärkt som människa, att jag klarat av ännu en motgång. Vid det här laget måste jag ha fyllt min kvot på motgångar med råge, så nu kan livet bara bli bättre och bättre.

Jag har valt att vara ensam idag, trots att flera vill ha mig som sällskap. För tillfället mår jag bäst i min ensamhet, med de kontakter jag vill ha. Det blir en promenad, förhoppningsvis utan möte med svin, två- eller fyrbenta. För min del blir det ingen festmåltid. Jag tar vad jag hittar i kylskåpet, och som fortfarande kan ätas. Ett knep är att prova på katten. Vill hon inte ha det, då ska det kastas. Vid tolvsnåret har jag redan sovit en stund.

Alla ni andra som vakar in det nya året – jag önskar er ett fantastiskt härligt och underbart nytt år utan krämpor och sjukdomar, ett år helt enkelt med mycket glädje och kärlek!

Konsten att kommunicera

Det är en svår konst, att kommunicera. Jag tror att vi alla har svårt för detta, mer eller mindre. I alla möten, alla samtal, förstår vi alltid vad alla säger, uttrycker eller försöker förmedla? Ibland tolkar vi vad andra säger utan att ta reda på om vi uppfattat rätt. Det blir vår sanning, fastän den kanske är helt fel. Många missförstånd sker helt i onödan därför att vi inte frågar tills vi förstår. Ett bra sätt att se om man förstått rätt är att upprepa vad den andre sagt eller summera ett samtal, och fråga om man uppfattat rätt. Hur kom jag nu in på detta mitt i all bedrövelse. Jo, det spelar en stor roll för mig.

För 35 år sedan dog min pappa. Jag hade då familj och jobb och bodde inte hemma. Min syster gick på gymnasiet och min bror låg i lumpen. Mina föräldrar hade lantbruk. Jag var aldrig delaktig i jordbruket. Min bror fick avbryta militärtjänsten för att sköta om jordbruket. Det var så det blev, och inget jag ifrågasatte. Jag trodde att han ville hålla på med lantbruk. Han bodde på gården och var delaktig i lantbruket. Vi pratade inte om det. Aldrig pratade vi om det. Först i år, 35 år senare, har jag från flera håll fått veta att jag inte ställde upp, att jag inte fanns där när mamma behövde hjälp. Hur skulle jag kunna varit det när inget sa något? Jag visste inte att jag hade förväntningar på mig. Var det kanske att jag skulle sluta mitt jobb för att bli bonde? Det vet jag fortfarande inte eftersom jag blev så paff när jag fick höra det, att jag inte fanns där när mamma behövde stöd, att jag inte ställde följdfrågan. Jag som aldrig kört en traktor, inte visste när vad skulle sås eller skördas. Tänk om vi hade kunnat prata om det, så annorlunda allt hade kunnat vara. Jag kan bara säga att jag hade blivit en urusel bonde likaväl som jag aldrig hade kunnat jobba i vården. Arbetsmässigt har jag hamnat rätt i livet. Jag har alltid jobbat med papper och med mycket kontakter med människor. Båda delarna har jag trivts väldigt bra med.

Bilden tog jag en varm dag i somras. Det är min mamma och det barnbarn, S, som varit ett stort stöd för mamma, och som var med henne ända till slutet. Vi sitter på boendets stora balkong med markis över. Det var en dag utan blåst. Vi hade en trevlig stund där ute, alla tre tillsammans. S är snart färdig sjuksköterska. Hon passar perfekt för jobbet, och kommer att bli en omtyckt och duktig ”syster”. S har familj, man och barn, hus och trädgård, pluggat och ändå prioriterat att vara mycket hos sin farmor. Jag önskar henne lycka till med allt.

Det har inte bara varit elände i jul. Lille Stellan, fyra månader, har charmat sin farmor som då fick skingra tankarna några timmar. Idag åker Stellan hem till Stockholm men kommer tillbaka till sin gammelmormors begravning. Då får jag på nytt gosa lite med honom.

I overklighetens bubbla

Jag lever just nu i en bubbla där jag förväntas klara av vardagens bestyr samtidigt som jag inte förstår vad som hänt, att den männsika som jag känt längst inte längre finns. Det är en overklig känsla att tänka att hon är borta, borta för alltid. Självklart finns hon i mitt minne, alltid. Vi tyckte inte alltid likadant och vi var inte alltid sams, men de sista åren jämnade vi ut kanterna så att de nu var släta och fina. Någon sa igår att min mamma var godhjärtad, och att jag också är det. Mamma var mycket speciell och omtyckt av personalen för sitt sätt att vara.

Igår tillbringade vi eftermiddagen på begravningsbyrån. Ni som inte behövt vara där, det är en mängd olika beslut som ska fattas. Min mamma hade skrivit det vita arkivet vilket underlättade enormt. Besluten blev lätta att ta. Tänk om hon inte skrivit något eller berättat hur hon ville ha det, vilket dilemma det hade blivit för oss som skulle ta besluten. En uppmaning till alla, skriv det vita arkivet! Det hjälper alla.

Dagen idag har vi tömt hennes rum på boendet där hon bodde. Tänk att så mycket saker fick plats på så liten yta. Det var rent otroligt så mycket grejer det fanns, och som vi antingen lottade eller valde. En människas hela liv splittras upp i olika delar, en bit hit, en annan bit dit och en tredje del åt ett annat håll. Detta var ändå bara en bråkdel av vad hon hade i sitt hem, i sitt hus där hon bodde tidigare. Det mesta hade hon redan gett bort till den hon ville skulle ha just den saken eller prylen.

Lördagskväll, för mig kan det vara vilken kväll som helst. Helst vill jag inte dra upp persiennerna. Jag vill gå i nattlinnet och inte göra någonting. Just nu har jag inte ens lust att sticka. Jag kan inte koncentrera mig på att läsa. Det enda jag gör är att inte göra någonting, slöglo på teve, vilket program som helst. Ofta somnar jag i soffan. Just nu försöker jag ta mig igenom en dag i taget.

Vi är alla så olika

Vi är inte stöpta i samma form. Alla är vi unika varelser som hanterar händelser, skeenden och kriser i livet på olika sätt. Inget sätt är rätt eller fel som jag ser det. Vi måste respektera varandra som människor, och att vi är olika och reagerar på olika vis.

Jag har väldigt svårt för allt som har med vård att göra. Redan innanför dörrarna till sjukhus och andra vårdinrättningar mår jag dåligt. Det är miljön, lukten och att jag är totalt bortkommen, att inte kunna hjälpa till. Inte ett dugg kan jag göra. Under de senaste två åren har min mamma varit nära döden tidigare. Jag har då försökt vara där men mått så dåligt att jag inte varit till nytta för någon. Nu var jag inte där. I fredags besökte jag min mamma. Hon var dålig och jag anade vartåt det skulle gå. Jag tog adjö på mitt sätt när jag gick. Det känns bra att jag besökt henne så ofta under åren hon varit vårdberoende.

I söndags ringde man från mammas boende och berättade att hon var väldigt dålig. Mina syskon var där. Mamma och ett av barnbarnen hade en speciellt nära relation. Hon var också där. De tre har varit hos mamma fram tills hon gick bort. Min syster har hållit mig underrättad. Jag klarade inte av att åka dit, att på nytt se min en gång så starka och kraftfulla mamma, vara bortom all räddning.

Jag är mycket tacksam för att de tre som var där orkade. Min sorg och saknad är inte mindre för att jag inte orkade vara där.

Utanför går livet vidare

Min och mina syskons älskade lilla mamma har lämnat oss. Hon lämnar inte bara oss utan väldigt många fler. Många, många kommer att sakna henne. Av respekt skriver jag inget mer om henne.

Personalen på boendet där hon bodde har nyligen fått pris för sitt sätt att utföra den palliativa vården. Det kändes tryggt.

Det blev bra. Hon hade inte ont. Hon somnade lugnt och stilla.

Julen kom och passerade i stort sett obemärkt förbi i ett töcken av gråt, ibland en stilla gråt, ibland en hjärtskärande gråt.

Den mesta julmaten är kvar.

Migränen kommer gång på gång.

 

När julen inte bara är glädje

Det är inte alltid det går att planera, eller att det blir som man tänkt sig.

Det har hänt något i familjen som gör att jag inte kan fokusera för tillfället, på annat än det som hänt och händer.

Gissa antalet kvinnor på gymmet idag?

Jag vet eftersom jag har varit där. Det fanns inte en enda kvinna där förutom jag. När jag kom satt ett ungt par och fikade, en tjej och en kille, men de skulle säkert fira jul hos någon förälder. Nu kommer en följdfråga, varför har männen tid, eller prioriterar, att gå till gymmet dagen för julafton? Normalt sett brukar fördelningen gymmare vara hälften kvinnor, hälften män. Uppfostrar vi fortfarande våra pojkar och flickor olika? Sen en helt annan fråga, gör barnen som vi lär dem? Tar barnen de värderingar som vi vuxna har, eller skaffar de egna värderingar, och som ibland är långt ifrån föräldrarnas. När blir det så, och varför?

Hur är det med vädret idag? Blåsten ska komma från sydost. Ovädret börjar alltså i Skåne och på västkusten. Framåt sen eftermiddag, kväll kan det bli besvärligt här på ostkusten. Det verkar lugnt, både ute och inne. Inte många bilar hemma, alltså har många rest iväg för att fira jul på annat håll. I vårt område har vi numera porten låst dygnet runt. Vill någon komma in som inte har egen nyckel får besökaren ringa från porttelefonen. Då ringer det inne hos mig, eller hos den som söks, och så kan vi öppna porten. Det känns tryggare än tidigare, om det nu finns något att vara rädd för. När sonen hade lånat min bil och kom för att lämna tillbaka den blev han insläppt av städerskan. Det är inte bra, att hon släpper in den som vill komma in. Sonen har nyckel hit så han hade kommit in ändå, men det kunde inte städerskan veta. Får man säga städerska? Det är så mycket som är bannlyst nu för tiden, ingentng får kallas vad det alltid tidigare kallats.

Stickandet fortsätter. Jag kan inte låta bli. Nu har jag snart gjort två par vantar, ett par i blått och grönt (inte turkos) och ett par lavendelfärgade. Det är bra passform på dem. När mönstret ändå sitter i huvudet går det mycket fortare att göra många av samma sort för kommande försäljningar. Här är två exempel på vantmodellen för tillfället. Den är kul att sticka fastän garnet är tunt.

Jag önskar alla en riktigt mysig fjärde advent med tända ljus, kanske lite glögg eller kaffe och en pepparkaka eller två. Det ni inte hunnit, det gör inget, det blir julafton imorgon i alla fall. Var rädda om varandra i stället för att göra det där sista som ändå inte behövs.

 

 

Arbetstillfällen till Borgholm

För några dagar sedan skrev jag om statliga jobb som försvinner till Växjö. Jag hade då på förslag att lägga jobben i Borgholm, en liten kommun som behöver alla arbetstillfällen de kan få. Öland består av två kommuner, Borgholm på norra delen och Mörbylånga på den södra delen av ön. Mörbylånga kommun är den bördiga delen av ön. Ju längre norrut på ön du kommer desto mer vindpinat blir landskapet. Det blir mer och mer likt naturen på Gotland. De flesta badturister åker norrut på ön medan södra delen av ön får alla fågelskådare och de naturintresserade turisterna. Ungdomsröjet i Borgholm på somrarna har minskat.

Över huvud taget minskar det mesta på norra Öland. Vid en titt på kommunens hemsida visar den att antalet innevånare minskar, inte mycket men de minskar, från 2010 till 2011 från 10676 till 10622 personer. De stora arbetsgivarna är kommunen och landstinget. Näringslivet består i huvudsak av turistnäringen. Många konstnärer söker sig till Öland, till både norr och söder. 841 personer jobbar inom vård, omsorg och utbildning, och hela 87 procent av dessa personer är kvinnor.

I Borgholms kommun bor det 16 innevånare per kvadratkilometer. Det är inte tättbebyggt. Nu visar en utredning att var tredje innevånare i Borgholms kommun är över 65 år. Skrämmande utveckling som jag ser det. Alla måste väl hålla med om att Borgholms kommun behöver arbetstillfällen?

Själv har jag ingen som helst koppling till Borgholms kommun, om någon trodde det.

Så här kan det se ut på norra Öland, inte en innevånare i sikte!

Det snöar, och julmusiken skvalar. En sen beställning kom in igår, och jag funderade på hur jag skulle få iväg den så den nådde kunden till julafton. Då ser jag att kunden bor i mitt område. Hon har redan varit här och hämtat sin beställning och slapp fraktkostnaden. Hon blev glad, och jag också. Förhoppningsvis blir även den som ska få paketet glad.

Är det någon som behöver lite garn för att sticka en mössa, en kofta eller en tröja så har jag en hel låda med ett fint garn som heter Silke-Tweed, som består av silke och lammull (kliar inte). Jag har mest ljusa färger men det går fint att blanda. Många av mina mössor har jag stickat i detta garnet, och i stickkorgen ligger en kofta som snart är klar. Ordinarie pris på garnet är 57 kronor per nystan. Jag säljer det för 35 kronor per nystan.

Det ljusa garnet finns i åtminstone tre olika nyanser. Hör av dig vid intresse. Jag har fler garnsorter, till exempel Alpacka och Silke-Alpacka och en del av Eskimågarnet. Hör efter om du blir sugen på att sticka som omväxling till allt annat julpyssel. Det är en bra avkoppling, att sticka. Du gör något fastän du sitter och kan meditera, se på teve eller bara vara. Det är avstressande.

Det finns andra som stressar av med att baka. Alla sätt att stressa av är bra, och är individuellt. Inget är rätt eller fel.

Det blir en vit jul i år.

 

Snöbyar eller Italien?

Idag snöar det, inte mycket, men tillräckligt för att jag ska längta till Italien eller något annat varmare land. En förskolegrupp gick förbi med pulkor. Det var bara fem barn som ännu inte hade julledigt. Hoppas de får en kul stund i backen, som finns på området där jag bor.

De smala gränderna i många småstäder runt om i Italien är mycket pittoreska, lugna och andas en svunnen tid. När det är som varmast kan en promenad i en smal gränd kännas svalkande. Det är som att solen och värmen inte riktigt tränger ner i gränden.

En idé vi har i företaget kan leda till en resa till Provence. Där är också vackert, och där finns också många små städer i lika böljande landskap som i Italien.

Igår berättade jag om julkorten som fyllde lådorna, men jag undrar var Posten förvarar dessa? Jag vet inte vad Posten håller på med. Ska vi alla tvingas gå över till annat sätt att meddela oss. Igår kom brevbäraren någon gång mellan fyra och fem på eftermiddagen. Då var det bara försändelser med vanliga frimärken. Det verkar som att all post med julmärken kommer att delas ut sista dagen, eller dagarna. Har jag hört rätt så vi i år även få post på lördag! På sommaren, när det är semestervikarier som delar ut posten, så kommer den flera timmar tidigare än när det är den ordinarie personalen som delar ut posten. Hur ska man tolka det? Är det så att den ordinarie personalen håller ett lugnare tempo?

Apropå det som hänt i Göteborg där flickor hängs ut som slampor och horor, jag är inte förvånad! Under en period jobbade jag på en skola med högstadieelever. Jag var mest bland niorna och förvånades och förundrades över elevernas klädsel. Pojkarna var välklädda och var ibland påpälsade i mössa, jacka och vantar inomhus. I samma sal satt flickorna i små linnen med mycket hud bar, såväl mage som ryggslut. Självklart var det inte alla flickor som var så avklädda men så pass många att jag reagerade, och funderade på om de var medvetna om vilka signaler de sänder ut. Är det mediabruset som ger flickorna impulserna att klä sig på detta vis, mer avklätt än påklätt, och det under skoltid. Då måste jag ju undra hur de klär sig när du går ut på kvällarna.

På radion spelar Refreshments, en härlig grupp med mycket ös och spelglädje. De besökte stan i veckan, men jag var inte där. Jag har deras musik hemma, att lyssna på när andan faller på. Det är perfekt städmusik. När jag städar gömmer sig katten antingen under min säng eller bakom teven. Hon har ännu inte fattat att dammsugaren inte är farlig. Den bara låter lite.

I kamerabutiken blev jag inte klokare, inte ett dugg. Det är bara att inse, jag och tekniken är inte på samma våglängd.

Snöandet tilltar, snart är flingorna stora som ”lappvantar”. Stan är förmodligen ingenkorkad med männsikor med panik i blicken. Sonen lånade min bil för ett par dagar sedan. Han sa att det kaos i stan, bilar parkerade hur som helst. Försäkringsbolaget If har gjort en undersökning på alla bilar som anmäls stulna i juletid. De allra flesta kommer till rätta. Det är bara så att bilägarna inte kommer ihåg var de parkerat. Ett tips till bilister var att ta en bild på bilen där de parkerar, för att på så sätt försöka identifiera platsen när bilen ska hämtas.

Ska du ut idag, stressa inte så du glömmer bilen! Eller ta bussen!

Vill du bli hundra år?

Så här i slutet av veckan händer det inte så mycket, och bara några dagar före jul är det lugnt. Inga paket hinner skickas, bara försändelser som det inte är bråttom med. I söndags när jag skulle skicka några julkort var lådorna proppfulla med kort, så fulla att de stack upp och kunde plockas ut. Det var bra det för jag lyckades i hastigheten stoppa i två brev utan frimärken. Jag kunde fiska upp dem, sätta på frimärken och lägga dem i den gula lådan.

Min nya kamera gör inte som jag vill, så jag ska åka till butiken och se om vi gemensamt kan klura ut hur det ska vara. Själv är jag på väg mot gåspenna och bläckhorn igen. Jag har alltså telefon att ringa med, kamera att ta bilder med och dator att skriva på. Inser att nästan alla i min omgivning har allt i en och samma lilla apparat. Det dröjer innan jag kommer dit, om jag hinner dit, men det gör jag nog. Just nu läser jag Bodil Jönssons bok ”Tid för det meningsfulla”, om alla årsringar vi har och att det bara är den senaste vi ser i spegeln. Redan i boken ”När horisonten flyttar sig” skriver hon om hur gamla vi kommer att bli, och att de som föds idag, där kan hälften räkna med att bli över hundra år. Är det bra eller dåligt, att vi blir så gamla?

Året är snart slut och det är dags att börja tänka lite på bokslutet, och då menar jag företagets bokslut.

Vid nyår ska vi ge nyårslöften. Själv tror jag aldrig att jag avgett något nyårslöfte. Är det något man vill ändra på är det lika bra att göra det direkt, varför vänta till nyår eller på måndag? Vill man bli snällare, mer positiv, bli det direkt! Då blir livet lättare.

Här är några saker som gör mig, och förhoppningsvis även dig glad, en rödnäst tomte med paket, en ängel eller två och ett hjärta. Hjärtat är lite blixtskadat men värmer ändå.

Hoppas din torsdag ger dig tid för en stunds avkoppling och en smula eftertanke. Unna dig själv en bukett blommor!