Är det åska på gång?

Igår var det varmt och skönt, precis lagom varmt. På många håll säger de att det var igår som sommaren kom. På min vandring hemåt stannade jag till och drack en kopp te. Trots att det var soligt satte jag mig inne. På det här stället är fåglarna närgångna, och hönsen kommer och lägger huvudet på sned, precis som om de ber om lite smulor.

Däremot är det molnigt men väldigt varmt idag. Det är bara korta stunder som solen trängt igenom molnen. Det känns ”åskvarmt”. Jag har stor respekt för åskan, och tillhör inte dem som sitter uppe och tittar, snarare tvärtom.

En son har kommit hem efter två veckor på solsäkert ställe, och den andre sonen gav sig iväg igår. På vägen hemifrån och till Arlanda fick taxichauffören motorstopp, så de fick byta bil. De hann med flyget till spaghettins och glassens land. Där ska de ladda batterierna i tio dagar.

På onsdag hoppas jag kunna ta sommarens första dopp. Då ska jag på utflykt, till ett sommarhus som bara ligger ett stenkast från vattnet.

Dur och moll

Samma sak kan vara dur och moll, beroende på vem du frågar. Nu har det vänt, vi går mot mörkare tider, och då har vi ännu inte haft sommar, som sommaren var när jag var liten (eller som jag tror att den var och som jag hört berättas). Här jag bor är det sommar, även om det inte är det varje dag. I stort sett varje dag är det fint väder på förmiddagen och sen kommer regnskurarna. Idag är inget undantag. Jag har fått tända taklampan för att se ordentligt, eller beror det på att jag ser sämre på grund av åldern?

Jag har lyssnat lite på sommarpratarna. Under Lena Olins prat somnade jag. David Batras prat hörde jag bara de sista fem minuterna, och killen idag, som pratade som Zlatan, och spelade musik som jag inte begriper, och som pratade lite för fort ibland men som var väldigt rörd när han läste ett brev som han skrivit till sin mamma. Det jag inte begriper är varför många genom olika sociala medier tackar olika personer, de tackar för festen, de tackar för saker de fått och de tackar och tackar. Varför tackar ingen direkt den som de vill tacka? Varför är det så viktigt att basunera ut för hela världen att jag varit på kalas, jag har fått något (vad som helst)? Passa på att tacka den du vill tacka medan h*n finns. I förra veckan fick jag två dödsbud, på samma dag! Det blev många telefonsamtal den dagen.

Vecka 25, midsommarvecka

Visst är det den ljuvligaste veckan på året? Det blommar överallt. Nu har flädern börjat blomma, lupinerna i alla olika färger blommar och de söta små nyponrosorna står i blom. Kan det bli vackrare? Sen kan vädret vara lite hur som helst, ofta lite ostadigt men ändå med en del sol. De flesta dukar ute på midsommarafton, men många får springa in med sill och potatis, och sen ut igen till tårtan.

Jag har hittat ett nytt (för mig) och trevligt fikaställe utefter min vanliga promenadrunda. Oftast är jag på väg hemåt när jag kommer förbi och då är det lätt att slinka in på en kopp kaffe, en hembakad kaka eller en nygjord smörgås, beroende på vad klockan är slagen. De gånger som jag varit där har jag suttit ute. Några fåglar sitter alltid och bevakar eventuella smulor. Det händer att även höns och tuppar kommer och går runt benen i samma syfte som fåglarna, att hitta smulor. Därför gillar inte Stellan fåglarna. När vi var på Skansen kom en påfågel i alla sin prakt och hoppades på att få ta del av vår mat. Det fanns ett och annat på marken och då blev den närgången. Det gillade vi inte, inte jag och inte Stellan, men det brydde påfågeln sig inte om. Den pickade i sig det som fanns i matväg.

I lördags var det kalasdags. Vi åt lunch på Ekerums resort på Öland. Det var härligt väder, maten var underbart god, personalen fantastiskt serviceinriktad och priset väldigt överkomligt. Den som styrt upp kalaset fattades, tyvärr. H*n låg på hjärtintensiven efter en olycka. Vi försökte ha trevligt men det klart att det inte direkt var klackarna i taket. Vi bröt upp när det närmade sig bröllopsdags.

Civilkurage/konsensus

För det första är det inte många i dagens samhälle som har ett civilkurage. Det är modiga personer. De blir ofta hårt attackerade eftersom de flesta vill ha konsensus, att allt ska slätas över och ingen ska helst ha en avvikande åsikt. Jag har förstått att kvinnor är snara med att falla in i konsensusfällan (de vill tillhöra gruppen), och döma den som vågar ha civilkurage. Nu vet jag inte om jag generaliserar, men jag tror att män är rakare i sin kommunikation än vad kvinnor är.

På gott men mest ont har jag alltid stått upp för det jag trott på, för det jag vet och känner till. Det gillas inte av alla. Jag är övertygad om att det finns de som anser att jag är bråkig och besvärlig. De flesta tycker så utan att känna till båda sidorna av myntet. Ett tydligt exempel såg jag idag. Jag stod i mataffären och valde knäckebröd. När jag sneglar åt sidan fick jag se en matvagn med förare som styrt in i gången där jag stod, men som tvärvände! Det kan vara en tankefälla, men det troligaste är att denna vagnförare har matats med ”skitprat” utan att känna till mer än ena sidan av slanten.

Med detta vill jag ha sagt: tänk er för innan ni dömer någon ohörd! Ni kan faktiskt ha fel!

Enklaste ryggövningen

Det finns många som tar bilen till gymmet. De betalar många pengar för dyra gymkort, när väldigt mycket träning är helt gratis. Vissa redskap finns kanske bara på gymmen, men det finns alltid alternativ. Ut och traska i naturen kostar ingenting. Du får frisk luft och kan njuta av naturen. Vi som har stillasittande jobb eller av andra orsaker inte rör oss så mycket behöver ofta stärka rygg, nacke och axlar. Av min sjukgymnast har jag fått enkla övningar som jag kan göra när som helst och i princip var som helst. Den allra enklaste och bästa övningen för att stärka upp ryggen är att alltid resa mig ur soffan, fåtöljen eller stolen utan att använda armarna. I början kanske du måste veva lite med armarna men sen går det bra ändå. Du märker fort skillnad. För min inflammerade arm lägger jag på en ispåse en stund då och då. Effektivt och kostar ingenting, lite vatten i en påse som får frysa till is i frysen. Lägg påsen i en handduk och lägg paketet där du har ont.

Tre par sockar är inlagda i shopen. De är i varierande storlekar och färger.

Idag åkte jag och handlade i butiken dit jag ska flytta, inte nu men sen. På sistone har jag handlat där ett antal gånger för att känna in sortimentet. Snart ska jag åka till stenugnsbageriet, dit jag hittar genom att följa bulldoften. Då borde jag åka nercabbat, men se den möjligheten har jag inte. Tjejen jag köpte bilen av fick en cabriolet av sin man, och behövde inte längre bilen jag fick möjlighet att köpa. Hon var inte enbart glad för möjligheten att rulla ner taket. Hon tänkte mer praktiskt, ville ha en bil med dragkrok för att hänga på barnens cyklar. För henne var inte nercabbat det primära. Det var nog mer maken hennes som ville hon skulle ha en snygg bil.

Läser nu Lucy Dillons ”Hundra omistliga ting”. Något att ta efter inför nästa flyttning, att endast ta med hundra ting som jag inte kan vara utan. Sen kan andra sitta och titta på siffror på sina konton eller räkna antalet av det eller det. Det är inte tingen som är det viktiga i livet. Det är inte de som är livet.

Det är så lite som gör skillnad

Det är inga stordåd jag pratar om, utan enkla vardagshändelser. På min promenad idag gick jag den långa vägen, som gör att jag går på de flesta underlag. Jag mötte hundar och hundägare, och motionärer, två killar som jagade varandra. Den ena sprang i linne och var oförskämt snyggt solbränd. Liljekonvaljerna är i stort sett överblommade, men i skuggpartier finns de lite här och var. Jag hittade fina så jag plockade en liten fin bukett. På väg hem mötte jag en liten tant (jag är också tant) med rullator som berömde mina blommor med: Åh, så fina!

Då räckte jag över min bukett till tanten och sa: Du får dem. Jag har plockat tidigare så du får dessa.
Tanten tittade på mig och sken upp, tog emot buketten och tackade genom att ta i hand.
Jag blev så glad därför att tanten blev så glad.

Nu ska jag äta lunch och sen läsa en stund innan jag ska till tandläkaren. Jag läser nu Anna Janssons ”Ödesgudinnan”, i stort sett sträckläsning, så en bra bok.

Loppisfynd för en del

Jag är inte hemma på loppisområdet, vet inte vad saker och ting är värda, men säljer ibland någon sak, och inser att jag sålt för en spottstyver, och att någon tjänat massor på min okunskap. Av en slump upptäckte jag det, och borde begripit att jag sålde för billigt, men var ivrig att sälja så den slank iväg. Jag vet vem som gjorde kapet, inte för att känner människan ifråga, men känner igen honom. Idag till exempel såg jag honom lasta in varor i en fin Audi, varor som han köpt hos Stadsmissionen. Där har han säkert tjänat ihop till sin bil.

Stadsmissionen här i stan har bara öppet i sin butik onsdagar och lördagar. Jag vet människor som köar från nio på morgonen, fastän de inte öppnar förrän tio. Det är inte ofta jag går dit men idag blev det av, inte för att jag skulle köpa något, utan för att fika. Kaffe och något hembakat för 15 kronor. Det priset kan jag inte klaga på. På väg därifrån höll två karlar på att lyfta undan ett skåp. Då råkade de putta till skåpet intill, ett högskåp, som föll åt sidan och träffade en späd tjej som inte hade en chans att komma undan. Jag vet inte hur det gick, för hon omringades genast av en massa människor, som förhoppningsvis kunde hjälpa henne. Med det sagt, så tillhör jag inte den nyfikna skara som skockas runt en olycka.

För den som inte varit ute kan jag tala om att det blåser kraftigt idag.

”Följ bulldoften”

Den uppmaningen hittade vi i lördags när vi var ute på husspaning. Efter lite körande i omgivningarna dök skylten upp, och vi var inte sena att följa uppmaningen. Inne i stenugnsbageriet doftade det verkligen gott av bullar och bröd. Jag köpte ett stort rågbröd och Karin köpte både bröd och fantastiskt goda flarn. De var stora som tefat och hade en ljuvlig fyllning av choklad. Definitivt blir det fler besök i det bageriet, även om det inte blir något husköp i närheten, men det hoppas jag förstås att det blir. Ja, det är inte jag som ska köpa utan några i sällskapet.

Jag hade en batalj med en mäklare igår, samme mäklare som jag köpte min nuvarande bostad av för fyra år sedan. Hon är den mest ”speedade” människa jag träffat på. Då, när jag köpte denna lägenheten, babblade hon om hur många överlåtelser hon hade den dagen, så många att hon lämnade mig som köpare och säljaren ensamma i ett rum på mäklarens kontor. Vi fick klara oss själva. Det blev inget högt betyg för den mäklaren i utvärderingen. Hon har inte blivit ett dugg bättre. Jag blev nervös bara av att prata med henne i telefon, eftersom hon pratade så fort. Jag hittade dessutom ett slarvfel i broschyren för den aktuella lägenheten, fel belopp på månadsavgiften. Istället för månadsavgift stod beloppet för behållningen i den inre fonden. Det kan vara hennes assistent som satt ihop broschyren, men slarvigt i alla fall, att inte ha full koll på att rätt siffror lämnas ut. Självklart blev det inget köp igår.

Nu läser jag en bok om Petter Northug, och hans familj. Jag hyser en slags hatkärlek till Petter Northug. Han är en fantastisk skidåkare, men jag tycker inte alltid att han är särskilt sportslig. Han gör inget fel, men han sätt att åka är det många som har synpunkter på.