Höst, härliga höst!

Jag gillar verkligen hösten. Luften är klar och hög, om än lite kall. Nu kan jag inte längre gå utan strumpor och skor. Även vantarna får jag ta fram, i alla fall om jag ska ut på morgonen eller framåt kvällen. I morse vaknade jag av att någon skrapade på sina bilrutor. Mitt sovrum är mot gatan, och jag har mitt fönster öppet i vädringsläge, så därför hörde jag det så väl.

Det är så bekvämt att ha kontoret i bostaden. Jag kan sitta i nattlinnet och sköta pappersarbetet, om jag vill. Läget är under kontroll. Nya funderingar finns som jag ska presentera i morgon.

Koloniduscharna stör mig en del. Jag inser att majoriteten bestämmer, men jag tycker fortfarande att jag känner mig lurad. Det är inte snyggt genomfört.

Någon skolklass har gympa utomhus. Jag hör läraren ropa: ”jobba, jobba, jobba”! jag bor mitt emot en skola, om någon missat det.

På väderkartan visar de regn över mitt område. Just nu tror jag de har fel, för himlen är ljust blå och inte ett moln syns.

Stellans blivande kofta ska jag hinna en bra bit på idag. Han ska i veckan åka till Kreta för att fira mammas födelsedag, och där tror jag knappast att han behöver sin ullkofta, men det kan bra om den är klar tills han kommer hem till hösten igen.

Det blir också en runda ut till kollo. Några äpplen har säkert ramlat ner. De äpplen som ska lämnas till musteriet väger säkert 200 kilo. Det är ju suveränt, lämna in äpplena på musteriet och hämta ut ett antal bag in box med äppelmust som håller minst ett år. På länsmuseet är det ”äppelvecka”, vilket innebär att caféet serverar äppelkakor och pajer. Det blir säkert ett besök där i veckan.

Nyfiken i en strut

Det finns många som är det, nyfikna, inte på mig men på vad jag gör och med vem. Någon av er har dessutom en del av mina saker. Hur känns det, att använda någon annans saker? Ni nyfikna, gör något vettigare än att följa min vardag. Den är inte intressant.

I detta underbara höstväder har jag varit ute på promenad, handlat lite här och där, skickat några brev och börjat på Stellans ullkofta.

Sen har jag kollat lite i mejlkorgen och hittade ett från koloniföreningen som gjorde mig arg på riktigt. När jag köpte stugan i april var det inte en människa som sa ett ord om något bygge av duschar och toaletter. Årsstämman hade varit. I slutet av juli hade föreningen ett sommarmöte. På kallelsen som fanns uppsatt på informationstavlorna fanns inte ett ord om en så viktig fråga. Det regnade den dagen, jag hade inte varit på kollo och glömde helt enkelt bort mötet. Där beslutades med liten marginal att det ska byggas duschar och toaletter. Nu ifrågasätter jag starkt om det kan vara riktigt, att på ett sommarmöte besluta om en så viktig fråga, en fråga som gräver i min plånbok. Femtusen kronor per koloni ska betalas senast den siste oktober. Överkörd!!

Den gröna cykeln

Det är inte min cykel som är grön. Min cykel är vinröd, en stor tantcykel, som jag ofta skäller på för den är så trög att trampa. Nu har det slagit mig att det kanske inte alls är cykeln det är fel på utan på mig, att min benmuskler inte är så starka som jag tror. Tränat har jag inte gjort på drygt en vecka. ”Snoraren” på bion för en dryg vecka sedan har satt sina spår i form av en diffus trötthet och håglöshet och ett antal nysningar.

http://www.folketsbio.se/filer-nya/2013/wadjda/WADJA1.jpg/image_large?.jpg?rand=492525881

Dagens film är den första långfilmen från Saubiarabien – och dessutom regisserad av en kvinna. En historisk bedrift, i ett land där biografer är förbjudna och kvinnor varken får rösta eller köra bil. Samhällskritiken är stenhård, men inte utan hopp. Filmen är välgjord och charmig och den öppnar dörren till ett slutet samhälle och ger oss okända bilder av det dagliga livet där. I centrum står tioåriga Wadjda, smart, otämjd och viljestark, drömmer hon om att få köpa en grön cykel – ingen omöjlig dröm kan tyckas eftersom familjen tillhör medelklassen. Kruxet är bara att flickor inte får cykla. Filmen berättar både gripande och varmt om en kvinnovardag – präglad av konflikten mellan tvång och frihet. Filmen skildrar också relationen mellan mor och dotter. Förhoppningsvis kan filmen vara ett steg till en jämlikare framtid. Källa: GP

http://www.folketsbio.se/filer-nya/2013/wadjda/WADJDA_copyright%20Razor%20Film_keystill_5.jpg/image_large?.jpg?rand=441377052

Filmen var bra, riktigt bra, så jag gav den en femma av sex möjliga poäng. Vi fick följa Wadjda i hennes vardag, en fasansfull vardag sett med mina ögon. Alla flickor/kvinnor var klädda i svart och täckta så fort de vistades utomhus. Alla pojkar/män klädda i vita ”pyjamasar” överallt. Flickorna lärde sig Koranen utantill och skulle kunna recitera den. När de stod på led skulle de stå tätt, så tätt att Djävulen inte kunde komma emellan! Koranen fick inte ligga uppslagen för då kunde samme Djävul spotta i den! Hade flickorna mens måste de öppna Koranen med en Kleenex!

I mitt badrum har jag en ny golvbrunn och ett nytt duschdraperi, ett vitt med några smala ränder i rött och blått. Det blev fräscht. Jag har också börjat spana på några kökshyllor.

Jag har varit ute på vift några dagar, i Skåne/Danmark. Ena dagen började med hotellfrukost klockan sju, på ett hotell här i stan, innan resan började. I den lilla staden Ängelholm var det dags för lunch. Bilen parkerades på ett torg och så började letandet efter centrum. Jag frågade en mötande dam, som sa att hon var på väg dit så det var bara att hänga på. Hon hann berätta att Ängelholm som kommun går mot 40000 innevånare. Det fanns en enda gågata så det var bara att gå in på närmaste lunchställe. Jag åt väldigt goda lammköttbullar med tomatsås och tzatziki. På väg mot den dagens mål kom en butik med träleksaker i vägen. Där hittade jag ett kalaståg som jag inte kunde motstå. Det är ett tåg med fem-sex vagnar, en flagga där barnets ålder visas med en siffra. Det finns också plats för det antal ljus som barnet fyller år (julgransljus). Jag har sett det tidigare och det verkar vara ett uppskattat tåg.

Apropå den lille gossen som ska få tåget så ska han även få en blå ullkofta som hans pappa beställt till honom. Nu ska det stickas i högsta hastighet!

Margretetorp var torsdagens mål. Det är en gästgivargård någon mil norr om Änhelholm. Det är ett fantastiskt ställe på alla vis. Det ligger lugnt och har ett fridfullt läge. Rummen ligger runt innergårdar med vackra växter. Inredningen i rummen (rummet hade även en soffa med bord och fåtölj) och i de allmänna utrymmena är smakfulla, luftiga och andas mycket atmosfär. Eftermiddagskaffe med hembakat fick börja vistelsen efter en rejäl promenad i omgivningarna. Kvällens middag var den godaste jag någonsin ätit. Menyn var välkomponerad och vinerna till rätterna kom från gästgiveriets vingård i Ungern. På rummet fanns bubbel från deras vingård, kallt och gott. Det är ingen idé att jag försöker beskriva måltiden som jag inte kan göra rättvisa i ord, men det var väldigt, väldigt gott.

Efter en välsmakande frukost ställdes kosan mot Danmark/Helsingör och kustvägen ner till Louisiana. Där öppnade de inte förrän elva, då har ju halva dagen gått, så det blev kustvägen tillbaka till Helsingör och framåt sen eftermiddag var jag hemma igen. Annars hade det varit tre intressanta utställningar att se, men vad gör de i Humlebäck en fredagsförmiddag? Inte ett dugg, och bara sitta och glo i en och en halv timme, nä, det får bli en annan gång jag återser Louisiana.

Nattfrost!

I morse fick många bilägare skrapa sina rutor för första gången i höst. Sen blev det en fantastiskt solig och fin höstdag. Ändå har jag ont i huvudet. I två dagar har jag böjt mig ner för att plocka grenar och frukt. Igår åkte plommonträdet till återvinningen och idag har päronträdet åkt samma väg. Kvar i trädgården står två stubbar i olika höjd. Den ena lite högre så jag kan luta cykeln mot den. Båda träden var angripna och dåliga från mitten och utåt. Där var det bara smulor. Det blev väldigt ljust, och lite kalt. Nu får jag fundera på vad som ska sättas istället.

När jag ändå hade tillgång till bil och kärra så åkte badkaret också till återvinningen. Jag badar aldrig, duschar alltid. Mina ben blir inte yngre så varför ha den höga kanten att kliva över? Badrummet blev större och det blir lättare att hålla rent.

Min avlidne bror har födelsedag i morgon. Därför blev det ett besök på kyrkogården, först hos pappa där jag planterade ljung och satte en bukett blommor som delvis kom från kollo, och därefter hos min bror där jag satte finaste rosorna.

Som ni vet har jag flyttat ofta på 2000-talet, och blivit av med grejer vid varje flytt av varierande mängd. Vid senaste flytten blev jag av med smågrejer, men ändå mina grejer. Bland grejerna var en liten skottkärra för barn – den såg jag idag!!

Nu är träden borta. Då återstår mustningen. Mustaren är funnen. Det går att boka mustning via webben. Jättebra. Jag åker dit med mina äpplen eller han kommer med sitt musteri för 40 kr/mil och jag får bag in box med äppelmust i tre-, fem- eller tioliters boxar som klarar sig minst ett år. Bra va?

Det går inte alltid fort och ibland ska det jäklas på vägen. Det gjorde det igår. Då hade jag en riktig skräpdag då allt gick åt skogen. Vaknade i natt och funderade på saker, till exempel en tågbiljett, om den hamnat ihop med något annat papper, eftersom den verkar ha gått upp i rök.

På Öland förbereder alla inför Skördefesten som invigs imorgon. Alla som har något att sälja försöker göra detta. När jag hade butik tillsammans med min syster så plockade vi fram de första julsakerna just till Skördefesten och det var det vi sålde mest av! Jag hoppas det blir bra väder, vilket gör allt så mycket enklare. Jag minns en konstnatt när regnet stod som spön i backen. Det medförde att vi hade butiken full av besökare. Mattan innanför dörren flöt i vatten, men det var kul. Det är kul med många besökare.

Finns det hjälm för fruktplockare?

Det finns en uppsjö av hjälmar för i stort sett allting. Efter att ha fått såväl plommon som äpplen i huvudet och på näsan är jag beredd att ta kampen med resterande frukt iklädd hjälm. Plommonen är värst, de är små, i storlek som en tumnagel och i stort sett bara en kärna med lite kött runt om som inte släpper. De smakar mest vatten, så de är bara i vägen. Jag får börja och sluta dagen på kollo med att räfsa ihop de plommon som fallit ner. När jag räfsar tänker jag på vad Ann-Sofi lärde oss på stresskursen: ”låt redskapet göra jobbet”! Jag drar därför lätt med räfsan i stället för som tidigare, la all kraft på räfsan.

Under tiden jag var där ringde en tidigare kollega. Hon hade backat ut från garageuppfarten så snävt att hon skrapat upp hela ena sidan på bilen. Bilen har nu varit på reparation i två veckor, fel delar, delar som var trasiga, därför har det dragit ut på tiden och familjen har fått hyra bil (extrakostnad). Det är dyrt att ha bilen på reparation. Pengar som vi oftast vill ha till något roligare än att reparera bilen. Den ska bara rulla och gå. Själv är jag utan bil sedan jag krockade i vintras. Det går att åka buss, kan vara lite trixigt ibland men på det stora hela går det bra.

Vad trött jag blir på alla människor som inte hör av sig direkt. Skickar jag ett mejl om att jag vill något, vill jag också ha svar direkt eller åtminstone återkoppling på när jag kan få svar. De företag som skiter i att svara i telefon eller på mejl, dålig reklam!! Nu för tiden när alla är uppkopplade 24/7, utom jag förstås, men jag tror att jag är bättre på att återkoppla än den som jämt finns tillgänglig (för vem?).

Igår tog jag en annan väg hem från kollo. Jag passade på att se lite hur andra har det i sina trädgårdar. När jag kom ut på grönytan hittade jag bamsesvampar. Många bamsesvampar! Jag har ingen aning om vad det är för svamp, men troligen ingen jag ska lägga i stekpannan. För svampar har jag stor respekt, och äter i stort sett bara champinjoner och kantareller.

Nu är det höst i almanackan

Höstdagsjämningen har varit, dag och natt är ungefär lika långa. Sommartäcket räcker än med öppet vädringsfönster. Det känns friskt att krypa ner i sängen när det är svalt i sovrummet. De nya fönstrens vippfunktion är suverän jämfört med vad vi hade tidigare.

Middagen igår blev mycket uppskattad. Vi bestämde på stående fot att mera kontinuerligt ha söndagsmiddag då vi hinner ventilera vad som hänt sen sist, och hur vi har det på alla fronter. Det händer mycket på alla håll så det finns hur mycket som helst att diskutera, inte bara sitta och knappa på varsin mobil. Ingen av oss hade någon mobil framme. Maten var gjord med omtanke vilket också uppskattades av den som fyller år i veckan.

Det är kul att duka lite extra fint ibland så det blev mormors finduk, tallriksunderläggen i tenn, mormors tallrikar, massor av bestick och handmålade glas. Glasens blomdekor i grönt och vinrött återkom i blombuketten på bordet, rosor i vinrött. Jag ska inte tjata om vad vi åt men det blev många rätter och vi satt länge.

Nu är det vardag igen. Det är bara att ta itu med veckans göromål. Det var på vippen att jag åkte till Stockholm för att vara farmor, men jag skjuter fram det några veckor. Däremot blir det en annan liten tripp i veckan, åt ett helt annat håll.

Hörde i morse att en svensk, Henrik Stensson, vunnit PGA-touren, som jag inte vet mer om än att det är en golftävling. Prissumman uppgick till 73 miljoner kronor!! Alltså, på riktigt, varför så stora summor? Zlatans senaste kontrakt ger honom 142 miljoner kronor om året. Vem behöver så mycket pengar? Absolut ingen! Vi diskuterade detta igår, dessa vansinniga summor med pengar till ett i och för sig fåtal idrottsmän (jag vet ingen kvinna som är i närheten av dessa summor), men ändå, vad gör de med sina pengar? De investerar i hus, bilar osv.. Hur många hus kan de ha? Hur ofta bor de i respektive hus? Samma med bilar, varför ha en hel hög med bilar, när jag ändå bara kan köra en bil i taget. Tänk om någon kunde tänka, jag ger bort 20 procent till Läkare utan gränser, Cancerfonden eller någon annan bra organisation där pengarna verkligen behövs och gör skillnad. Nu är det idrottsmännens agenter som skor sig utan att göra mer än ta fram nya kontrakt. Är det därför som Zlatan byter klubb så ofta, för att hans agent ska bli ännu rikare?

Bokmässan i Göteborg är i startgroparna. Jag ska inte dit i år, men det är vansinnigt kul att vara där. Det är ett par år sedan jag var där senast. Det är bullrigt, varmt och mycket, mycket roligt.

Rent vatten en rättighet?

Idag ska jag citera en insändare i lokalblaskan som handlar om just det, är rent vatten en rättighet?

”Rent vatten är enligt FN en grundläggande mänsklig rättighet, men inte överallt på Öland.
Kanske inte detta gäller för oss, som bor i byarna vid sidan om vägen på södra Öland. Här är vi många som inte dricker vårt ofta brunaktiga brunnsvatten. Vi köper vatten och vi bär litervis hem från affären, dyrt och tungt.
Vattnet i brunnen räcker inte heller, för vissa av oss tar det snabbt slut. Vi får planera; disk, dusch eller en maskin med tvätt. Med gäster i huset kan brunnen sina snabbt.
Jag rekommenderar er från fastlandet att tänka flera gånger innan ni bosätter er på denna i övrigt fantastiska ö. Flytta inte till sydöstra Öland utan att först ha kontrollerat vattentillgång och kvalitet.
Det är inte bara att borra/gräva en ny brunn. Välj att bosätta er i nordvästra delen av Mörbylånga kommun och dess tätorter.
Där finns det kommunalt vatten”. Signaturen ”Törstig”

Detta är sant. Vi skriver 2013 och alla har alltså inte kommunalt vatten och avlopp. Det var en av anledningarna till att jag ville flytta från mitt lilla, nyrenoverade hus. Detta var 2006, och det var inte sydöstra Öland utan sydvästra Öland, men lika illa där i vissa byar. Mina söner brukar säga till mig: ”morsan, det är 2013 nu” när de tycker att jag är alldeles för gammaldags. Jag säger till kommunen, det är 2013 nu – se till att alla får kommunalt vatten och avlopp! Istället bygger kommunen den ena skolan dyrare än den andra i tätorten när du kommit över bron till ön. Eller bygger de något annat som just denna tätort gapar sig till. För de är gapiga, ska bara ha, på bekostnad av annat och andra.

Idag har jag varit trädgårdsarbetare i strålande fint höstväder. Gräset är nyklippt. Hoppas det var sista gången i år. Alla fallfrukt var precis plockad när bilen kom för att hämta. De är luriga vildsvinen som får maten. Det berättade chauffören. De lägger ut fallfrukt på två ställen, på ena stället finns kamera. Där har de inte varit. Däremot på stället utan kamera! En promenerande man (och ibland hans fru) med hund brukar stanna och byta några ord mest varje dag vi ses. Idag kunde han berätta att han varit med på vildsvinsjakt och skjutit en gris i veckan. En gris mindre.

Ett stort antal kassar med äpplen är plockade och fler blir det i morgon. Då kan jag inte stanna så länge eftersom jag ska ha söndagsmiddag för några av mina närmaste.

Men hallå, stanna hemma när du är förkyld! Gå inte på bio, nys inte i ett kör och snyt dig inte stup i kvarten. Jo, det klart att det är bra att du snyter dig. Alternativet finns inte, men när du är så förkyld, fattar du inte att du smittar! Blir jag förkyld igen så blir jag förbannad.

Det var på filmen ”Monica Z” som denne snorare satt snett framför mig. Jag var tvungen att muttra ganska högt något om att gå inte på bio när du är förkyld. Det var meningen att han eller frugan skulle höra det. Det störde mig en del i filmen med detta nysande och snytande. Filmen var bra, mycket bra. Se den om du har möjlighet! Ändå var det bara en liten del av hennes liv som har dramatiserats, så där en tio-femton år. Jag undrar hur hennes dotter har det och vad hon tycker om filmen. Filmen kan inte vara alltför långt ifrån verkligheten.

När ska jag hinna ägna mig åt stickning igen? Såg en så kul stolklädsel i stickat i Ålesund, kanske ska jag prova.

Solig höstfredag

Underbart väder idag! Solen skiner och ingen vind att tala om. Temperaturen kryper neråt men just i solen är det gott. Det är i alla fall dags att ta in plasttaket till hammocken. Mustarna jagas men har väl inte tid att svara. Den ene var på bild i tidningen när han var ute och mustade med sitt mobila musteri. Däremot verkar jag ha fått tag på någon som kan fälla päron- och plommonträden. Det blir bra, mycket ljusare och plats för nyplantering.

I eftermiddag blir det fika på stan med en god vän. Hon har säkert mycket kul att berätta. Biljetter till ”Monica Z” är beställda. Det ska spännande att se den. Vad jag förstår visas inte hela hennes liv i filmen.

Gårdagskvällens boksläpp av Karin Wahlberg var en trevlig tillställning. Butiken var full med besökare, bokälskare och nyfikna. Vi bjöds på vatten, cider, rött respektive vitt vin samt tilltugg i form av ostbågar, chips, nötter och godis. Allt hade en strykande åtgång. Karin Wahlberg är från stan, född och uppväxt här. Hon berättade vilka miljöer hon använt i boken och vad de kallas där. Tidigare har hon skrivit deckare men nu valt att skriva en roman som befinner sig i 50-talets början, då polion härjade som värst. Avsikten är att det ska bli åtminstone tre böcker i en serie. Bok nummer två är hon redan igång med. Karin Wahlberg hade med sig sin förläggare som förde samtalet med henne, men det fanns också plats för frågor från publiken.

Ytterligare några bilder från Norge.

Ditten och datten

Det regnar. Skönt! Idag ska jag mestadels vara inomhus, städa, fixa och trixa lite. Äntligen kanske jag hittar ro att läsa mer än några sidor i min bok på gång, som är rätt så tung, Göran Rosenbergs ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”.

Hittills har veckan varit full att aktiviteter, vilket jag gillar väldigt mycket. I tisdags var det styrelsemöte i bostadsrättsföreningen, massor av punkter på dagordningen, så jag väntade mig ett långt, långt möte. Mötet inleddes dessutom av en representant från ComHem som berättade om nyheter i deras utbud, om byte från analogt till digitalt och en massa tekniska saker som jag inte begriper. Första timmen försvann, men sen avverkade vi den ena punkten efter den andra i ett rasande tempo. Alla var aktiva och det kändes bra på alla sätt. Mötet blev till och med kortare än vanligt.

Igår kväll hade bostadsrättsföreningen ett informationsmöte för medlemmarna på temat ”att bo i en bostadsrättsförening, rättigheter och skyldigheter”. Drygt ett 60-tal medlemmar dök upp och endast ett fåtal hade ännu inte passerat 50 år. Kapprummet var fullt av rullatorer. Vid liknande tillfällen hyr vi skolans matsal som ligger granne med föreningen. Mötet började med en HSB-representant som utbildade i ämnet att bo i en bostadsrättsförening. Sen var det fikapaus och därefter frågestund. Det blev en bra kväll, alla verkade nöjda. Mötet verkade vara uppskattat av alla inblandade. För min del började mötet strax före klockan fyra med att skölja termosar för kaffe och te och slutade vid halv nio då vi plockat undan och kunde traska hem. Frågorna från medlemmarna var bra, en del frågor fick svar direkt medan andra får bearbetas en aning innan vi kan lämna ett svar. Som helhet, en lyckad kväll.

Det känns inte som jag varit hemma på hela veckan, bara varit hemma och bytt kläder. En hel del tid har jag varit på kollo. Jag hann mycket igår och precis allt jag tänkt mig. När jag cyklade dit fanns det en annan kolonist som hade loppis i helgen och nu ställt ut det som skänktes bort. Där bromsade jag in och plockade till mig en låda jordgubbsplantor som jag sedan satte tillsammans med mina egna, som jag flyttat från ett land till ett annat. Täckbark ströddes ut runt fruktträden. En rabatt intill huset rensades från växter, inga rabatter intill en husvägg! Några växter planterades på annan plats. Övriga åkte i sopsäcken. Äpplena, äpplena, när vet jag hur jag ska göra med dem? Väntar på besked från mustaren, om det kan bli mustning av eller om det bara blir pajer och kakor och givetvis ge bort.

Större delen av dagen ska jag hålla mig hemma och hinner då baka en paj med knäckigt täcke. Det blir mycket kanel på äpplena och vaniljsåsen är inhandlad. Kanske somnar jag i soffan med paltkoma på äppelpaj framåt kvällen när det är tänkt att jag ska ge mig in till stan för att lyssna på Karin Wahlberg som berättar om sin nya bok i en av stadens butiker som säljer böcker.

Bilderna blir från Stavanger, Geiranger och Bergen. Stavanger bjöd mest på regn, nya och gamla hus i blandad stil. Geiranger bjöd på mäktiga intryck, full pott! Bergen är väl mest känt för de små olikfärgade husen och sin fiskemarknad. På fiskmarknaden såg jag valkött för första gången. Det såg ut som blodpudding!

Tomt idag

Idag känns det tomt. Kristian Gidlund dog igår, endast 29 år gammal. Jag kände honom inte och har egentligen ingen som helst relation till honom mer än som medmänniska. Som så många andra har hans öde gripit tag i mig. Hans cancer började 2011 och som ett sätt att bearbeta sjukdomen startade han sin blogg ”I kroppen min”. I år kom hans bok med samma namn ut. Jag har boken men har inte orkat läsa den. Kristian Gidlund har på ett mycket öppet sätt berättat om sin sjukdom, ett sätt som hjälpt honom i processen. Han var inte rädd för döden, mer för vägen dit.

Cancer är fortfarande ett laddat ord fastän så många blir helt friska igen. Cancern finns i min närhet. Någon gång har jag funderat på hur jag skulle reagera på beskedet: ”du har cancer”! Kristian Gidlund gjorde vad han kunde och önskade, till exempel reste han till Kalifornien med vänner i våras.

På en kurs en gång för länge sedan fick vi svåra påståenden att ta ställning till, till exempel vad skulle du göra om du hade ett år kvar att leva, en månad, en vecka. Kanske något att trots allt fundera på för att inte slösa bort livet på oväsentligheter. Sen får ju var och en bestämma vad som är viktigt och vad som är oväsentligt.