Allt har sin förklaring

Igår fick jag ju se en limousine som knixade sig runt på vändplatsen och alla skolbarn som vinkade när den körde förbi. I ”bystencilen” fanns att läsa att organisationen Sverigelimousiner är i stan för stämma och passade på att arrangera ”Min stora dag” för åtta sjuka barn. Så himla fint! Barnen med föräldrar eller kompisar blev hämtade och skjutsade till Biostaden där de fick fika och se på bio. Den röda mattan var utrullad utanför Biostaden. En mamma sa: Det har varit en jätterolig dag där barnen fått känna sig viktiga och slippa tänka på sjukhus.

Så lite som kan göra så väldigt, väldigt mycket för den enskilde! Fantastiskt initiativ, och ett stort tack till alla inblandade!

”Bystencilen” är sonen d.ä.s namn på lokalblaskan.

Idag fyller sonen d.y. år, GRATTIS! Hoppas du får en fin och trevlig dag.

En måndagsförmiddag

Somnade sent och vaknade av att jag hade ont, men lyckades somna om. Mycket på gång idag så full fart. Morgonbestyren består av att göra frukost till katten och mig. Vi äter inte samma frukost. Jag äter min frukost på bricka framför morgonnyheterna, samtidigt som jag läser dagens tidning och löser såväl korsord som sudoku. Det är körigt värre. Mitt i alltihop ringer sonen d.y. som är på väg till jobbet. Vi småpratar om helgen och hur livet rullar på. Jag har precis fått hem en vinlåda. Denna gången köpte jag också åtta vinglas utan fot. De är väldigt fina, och goda att dricka ur, så ett riktigt bra köp. Verkar det osammanhängande så är förklaringen att sonen är inköpare på företaget där jag köpt min låda.

Sen hade jag ett långt samtal med en mäklare. Vi ska ses i morgon. Spännande, spännande! När jag ändå hade tag i telefonen så ringde jag sjukgymnasten och beställde en ny tid. För att lugna ner mig tog jag en promenad, en halvtimmesrunda i duggregn. Det kändes bra. Bytte kläder och åkte för att möta sonen d.ä. som ska låna bilen idag. Väl hemma igen borstade jag tänderna och promenerade till tandläkaren. En tand hade gått sönder. Den krasade som om jag tappat en glaskula i golvet. En bra och duktig tandläkare fixade tanden på mindre än en kvart, ingen bedövning, inget ont, bara en hel tand igen. När jag satt i väntrummet kom det in en korpulent herre i mysdress som hejade. Efter honom kom två långa män i mörka uniformer. Jag förstod att de kom från Kriminalvården. De tre fick inte sitta i vanliga väntrummet utan det fanns tydligen ett särskilt rum för dessa patienter. Nu undrar jag ju givetvis varför mannen i mysdressen satt häktad.

När jag kommer hem och glodde ut genom fönstret fick jag se en limousine, en lång, lång vit bil med mörka rutor som försökte vända på vändplanen. Vid skolan stod en hel klass och vinkade när ”limmon” körde förbi. Var det någon lärare som åkte iväg i denna skapelse eller hade barnen varit ute på åktur? Jag vet inte.

Vitsippor med lila inslag

I en backe nära mig finns det massor med sippor och väldigt många är mer lila än vita. Vad kan det bero på? Idag var jag tvungen att ta med några hem. Skaften är lite för långa eller vasen är för kort för blommorna. Därför ser de ledsna ut.

Restgarnssockor i svartvitt/brunt i storlek 35-36 är nu klara. Den svarta koftan håller jag på att sy ihop. När jag skulle lägga ut knapparna på den upptäcker jag till min fasa att jag har fem knappar och sex knapphål. Det var evigheter sedan jag beställde knapparna, men har ändå hört efter hos leverantören om det finns fler knappar av samma sort eller om jag måste tänka om. Jag väntar nu på besked från leverantören, docksaker. se, om du någonsin behöver någon knapp så finns de där. Jag har samlat på mig alla möjliga knappar, som kan vara bra att ha.

Ute är det bara så härligt. I delar av Sverige är det redan sommar, men inte här. Ungdomarna reser och far i sina jobb. En har nyss varit i England, en är i Vietnam och en åkte igår till Shanghai. Ett sådant jobb skulle jag aldrig fixa. Jag skulle få tacka nej på grund av resorna. Förmodligen skulle jag ändå aldrig komma ifråga för den typen av jobb som dessa ungdomar har, så inget jag behöver fundera på. Jag stickar vidare, luktar på blommorna och mår gott.

Flyttning pågår

Det är inte jag som flyttar. Den är någon här i huset som flyttar med hjälp av en hästtransport, alltså en sån där kärra som hästar brukar åka i. De har kanske häst, eller känner någon som har häst. Jag vet inte, och inte vet jag vart de ska flytta, men förmodligen till något större. Från början var det en ensam kille med stor hund som flyttade in. Sen kom det till en liten flicka varannan vecka. och nu har har familjen utökats med en kvinna och en till stor hund, så det klart att de behöver något större än de 38 kvm som de nu har bott på.

Vi flyttar i snitt 11 gånger under livet. Jag räknade lite snabbt och kom till att jag redan flyttat 16 gånger, så jag ligger över snittet. Det blir rörigare för varje gång. Allt åker ner i lådor huller om buller. Det var en gång en flyttkarl som sa att, fyll halva lådan med tunga grejer och fyll upp med lätta saker, typ böcker i botten och textilier ovanpå. Då blir det till slut pyttipanna i lådorna. En gång flyttade jag med häst och vagn, nej då, men nästan, faktiskt med traktor och vagn. Det gick bra, och det var inte mer än något kvarter. Detta var i mitten av 70-talet.

Troligen kommer jag att flytta ytterligare någon eller några gånger. De senaste flyttarna har varit rena förlusterna. Jag har blivit av med så mycket saker så det är helt otroligt. Riktigt vem som stulit vad är oklart, och jag kommer aldrig att riktigt få reda på vem som tog vad. Även under tiden jag renoverade ett hus och hade saker förvarade i husets källare blev jag av med saker därifrån. Jag blev bland annat av med en fin mortel och en äldre köksvåg. Båda prylarna hade jag velat ha kvar. De var minnen från någon som inte finns kvar.

Nu ska jag leta knappar. Jag har lagt dem på ett bra ställe. De har aldrig varit med i någon flytt. Nästa gång jag flyttar ska jag se till att få ett rum till garn, stickor och knappar.

Jag mötte Lassie

Nej då, det gjorde jag inte alls, men jag mötte en tidigare kollega. Vi hade inte sett på fem år. När vi jobbade tillsammans satt vi i samma fyrkant. Då jag slutade min anställning var hon föräldraledig. Nu jobbade hon hos en annan myndighet, och uttryckte sig så här om vår gemensamma arbetsplats: ”Det är inte förrän man kommer därifrån som man inser att det inte är en hälsosam arbetsplats”.

Igår letade jag backsippor som ska finnas i omgivningarna. Jag frågade en skolklass som jag mötte om de visste var jag kunde hitta backsippor, men de visste inte. Det fanns en mängd olika stigar att välja på men längs de stigar som jag valde fanns det inga backsippor, så jag får nöja mig med dem jag såg i tidningen.

Nu sitter jag och väntar på en varutransport, en som kommer ända in i hallen. Det är bra, att jag själv slipper bära tunga varor. Just med denna leveransen har det varit lite problem. Spårningslänken funkade inte men leverantören kunde se när varorna kom till speditören, och det var för drygt en vecka sedan. Inget hände, leverantören bad transportföretaget ringa mig, vilket de gjorde för två dagar sedan. Speditören skyller på leverantören, att det saknades ean-kod. När varorna kom till transportföretaget kunde de inte skanna lådan och satte den därför i ett hörn, i stället för att kontakta leverantören. Där kunde min låda stått. Tur att det inte är färskvaror i den.

Barnsockar i rosa la jag in i butiken igår, storlek 22-23.

Födelsedagarna duggar tätt så här i slutet av april. Ett kort skickades igår till Frösön. Idag går en påse iväg åt ett annat håll. Ett kort ska skickas till Älmhult och en liten påse går till Ludvika. Sen går vi in i maj, och nya födelsedagar dyker upp.

Snart

Snart ska jag lägga in lite nytt i stickfabriken. Alla beställningar är klara så nu blir det tid för lite nytt för alla. Det är inte så ofta jag gör större plagg, typ tröjor eller koftor, men det händer. En kofta är klar med alla delar. Det är bara halskanten, monteringen och knapparna som ska sys i, sen får ni se den. Jag tror knapparna gör hela koftan, en bomullskofta i svart med blommiga knappar.

Kanske är det sista dagen i denna omgången med höga temperaturer. Hur temperaturen känns beror helt på hur mycket det blåser. Det har varit minusgrader i natt, igen. Ute i skogen känns inte vinden, så det blir den långa rundan idag. Har jag tur kan jag se backsippor.

Jag önskar alla en härlig onsdag.

Nu har jag tappat alla hakorna igen

Så lite vi vet om varandra! En dam som jag brukar byta några ord med när vi ses i området har varit på en nobelfest. Det hade jag ingen aning om. Det var i och för sig några år sedan. Hon var då inbjuden på grund av sitt arbete och hade dansat med nobelpristagaren i medicin det året. Vi kom in på ämnet därför att en tredje dam kom ut som vi drog in i samtalet. Det visade sig att hon hade disputerat i något medicinskt, som inte jag begriper, men nu är utbränd och hade fått sjukersättning. Maken hade lämnat sitt jobb med avgångsvederlag, så han har försörjning i några år till, sa frun. Ett par i sina bästa år som bor tillfälligt och letar hus i närheten, men alltså ingen brådska eftersom båda har tid att leta. Den utbrända frågade om damen som dansat på nobelfesten och jag var mor och dotter! Det är tolv år mellan oss, så nej, det är vi inte. Nu vet jag inte hur hon tänkte, och jag vågade inte fråga.

Vid ett annat tillfälle frågade någon min syster och mig om vi var mor och dotter! Det skiljer elva år mellan oss, så nej, det är vi inte. Ytterligare en annan gång, när jag hälsade på min mamma på sjukhuset, fick vi frågan om vi var systrar! Nej, det var vi inte. Min mamma var 23 år fyllda när jag föddes. I och för sig är det väldigt svårt med åldrar, att se på någon hur gammal han eller hon är. Det kan bli helt fel, och mycket pinsamt.

Fåglarna hade skitit på min bil så jag fick för andra gången denna veckan ta en blöt trasa och gå ut för att torka bort skiten. När jag ändå var ute passade jag på att gå en sväng och idag fotade jag träd som håller på att slå ut i blom, till och med magnolior som är i knopp.

Huskoll och gofika

Jag hade lovat att åka och titta på ett hus som är till salu. För att hålla extra koll tog jag med ett par extra ögon eftersom två par ögon ser mer än bara ett par. Mäklarens beskrivning stämde si så där, väldigt fina bilder på detaljer som egentligen inte hör till huset utan mer är inredningsdetaljer. Bara det borde gjort mig lite på min vakt. Nu är inte jag någon husexpert men jag kan ändå se om en bräda är rutten. Det var inte bara en utan många brädor som var ruttna och helt klart behövde bytas. De utrymmen som var mest intressanta fanns det inga bilder på. Vi kunde inte heller se dessa utrymmen från utsidan. Det vi såg räckte för att avråda från köp.

Vi for vidare till ett närbeläget fik för att stärka oss med en kopp gott kaffe, och för min del en morotskaka med krämig topping. Det fanns en hel del att köpa, förutom fikabröd, allt i gammal lantlig stil. Det var en solig och fin tur, en trevlig utflykt helt enkelt.

Hemma igen klappade jag katten och bytte kläder för att gå min långa runda. Det fullkomligt exploderar ute i naturen. De blommor som bara kunde anas för ett par dagar sedan är nu helt utslagna. På vägen hemåt går jag förbi ett fint grönområde med en stor lekpark och en 4H-gård. Då tänker jag osökt på Stellan, så mysigt det skulle vara för honom att springa omkring där. Jag ska ta med honom dit när tillfälle ges.

Våga be om hjälp!

På väg hem från min långa runda igår så mötte jag ett par med varsin rullator. Vi brukar heja på varandra och stanna och byta några ord. Igår kom vi in att inte be om hjälp, när vi behöver hjälp. Mannen har haft stroke så han släpar lite med fötterna. Frun har berättat att de har inga mattor på golven för att maken inte ska snubbla över mattkanterna. Frun är liten och inte så stabil, maken är lång och kraftig. Frun berättar att när de ska byta gardiner så får maken stå på en stol och så håller hon honom i byxlinningen. Det tyckte jag inte lät särskilt stadigt, så jag var tvungen att fråga: ”om han skulle ramla skulle du kunna hålla emot då”? ”Nä”, svarade hon så klart, och vad är då vitsen med att hon ska hålla honom i byxorna? ”Vi kan be barnen, men de har så mycket att göra, så vi vill inte störa dem”, sa frun. Våga be om hjälp när ni behöver hjälp! Ingen kan gissa sig till när hjälpen behövs.

Idag var jag på deponin för att kasta min uttjänta dammsugare. Det var inga problem. När jag vimsade omkring för att kasta även ett trasigt porslinsfat får jag se någon jag känner som har väldigt nedsatt syn komma ut från kontoret. Jag ropade på honom för att höra om han behövde skjuts. Han hade bokat taxi, så vi fick en liten pratstund i väntan på taxin. Vi pratade om kommande födelsedagar som vi ska uppmärksamma gemensamt. Han kunde också berätta en mindre trevlig nyhet. Hans svåger hade fått en mycket svår hjärtinfarkt, var död i två minuter, men återkom till livet i ambulansen. Svågern räddades just för att hans fru var hemma när det hände. Hade hon inte varit hemma hade ingen hjälp kommit och då hade han inte levt idag. Livet är skört och alldeles för kort för småtjafs.

Mellan yogan och ett bokat möte hann jag springa in på biblioteket och rafsa till mig en bok på kortlån. Den blev en isländsk deckare. De brukar vara bra.

Identifiera din telefon

Vet du vilket unikt id-nummer din telefon har? Det kan du enkelt kolla och skriva upp bland andra viktiga saker du ska komma ihåg.
Slå *#06#, stjärna fyrkant 06 fyrkant, så får du fram 15 siffror som är din telefons id-nummer. Det kan vara bra att ha om du blir av med din telefon på något sätt, så att du säkert vet att det är din telefon om den skulle hamna hos Polisen.

Jaha, då är vi snart tillbaka i bidragssverige, då det knappt lönar sig att arbeta. En ungdom som intervjuades igår tyckte inte det var bra med höjd a-kassa eftersom det var lätt att slöa till och inte anstränga sig för att få ett jobb, man får pengar ändå! Då tror de som bestämmer att arbetslösheten ska minska. Det tro inte jag. Sen vet jag att det finns de som inget hellre vill än att jobba, så som vanligt, är det två sidor av samma mynt.

Lyssnade på en intervju med Susanna Alakoski som kommit med en ny bok, April i anhörigsverige. Boken är skriven som en dagbok under april förra året. Det är hennes egna erfarenheter men även andras eller en körsång av erfarenheter (hennes eget uttryck) som hon skriver om. Boken handlar om alkoholiserade föräldrar, knarkande föräldrar eller syskon. Hon pratade inte om det när hon växte upp, och inte heller andra pratar om detta. Det har fortfarande en skam- och skuldstämpel på sig. Under tiden som hon skrev boken blev det så smärtsamt för henne att hon blev fysiskt sjuk, så visst är det så att kroppen signalerar när det är jobbigt. Det går att få ont i foten utan att foten varit överansträngd eller blivit skadad på något sätt.

Det blir en fin vårdag idag, i alla fall här på ostkanten.