Archive | mars 2015

Ätit taggtråd

Idag finns det de som tror att jag käkade taggtråd till frukost. Det har jag givetvis inte gjort, men jag blir så förbaskad och upprörd när människor inte håller gjorda överenskommelser oavsett om det är skriftligt eller muntligt och beseglat med ett handslag. Vi ska göra rätt för oss. Så tycker jag, och det för jag fram, ibland kanske i lite för burdusa ordalag. Diplomati är inte min grej. Därför har jag fått en åthutning, och inser att jag gör bäst i att coola ner mig.

Jag har gått en välbehövlig rask promenad, funderat hit och dit, hunnit brygga kaffe och funderar nu högt. Mitt bekräftelsebehov är inte så stort. Jag vet vad jag kan och var jag inte räcker till. Livet är här och nu, inte förut och inte längre fram, utan just här i denna stund.

Någon klok människa skrev om det, att livet finns här mitt i vardagen, inte i en blogg med x antal läsare. Så sant, så sant, och handen på hjärtat, vem är intresserad av vad jag äter, när jag tvättar eller när jag gör det eller det.

Nu fick jag ett intressant telefonsamtal. Någon tycker inte att jag är taggig. Vem det är får jag veta först i morgon.

Jag tror att jag skulle blivit en utmärkt polis, en utredande polis. Nu är det för sent, men jag har alltid gillat mina jobb som utredare. Eftersom jag inte har något behov av att stå i rampljuset tror jag det hade passat mig bra, att jobba i bakgrunden utan att synas. Jag gråter inte över spillt mjölk, inte heller över alla motgångar jag haft. De har kanske gjort att jag är lite kantig i min framtoning, men jag hade kanske inte varit lyckligare i ett annat liv. Därför gäller det att göra varje dag till en bra dag, och att försöka vara min bästa version av mig själv. Det var jag inte när dagen började. Bättring Bettan!

Annonser

Lördagsblandning

Nu är det ett par år sedan jag flög, då till Egypten, ett land jag aldrig mer tänker gynna. Deras kvinnosyn är inte ok. Det räcker för att de aldrig mer ska få ta del av mina pengar. Det finns andra länder som också har fint vatten, men som sagt, eftersom jag inte ska flyga fler gånger så blir det inget annat land långt borta heller.

En av sönerna flyger ibland i jobbet. Det är bara ett par veckor sedan som han flög med Germanwings, från Stockholm till just Düsseldorff. Det gick bra. Som alltid så gäller det att inte vara på fel plats vid fel tillfälle. Då kan det gå illa.

Igår var Stellan med sin pappa för att handla. Det är han ganska ofta. Just igår skulle pappan köpa en liten påse smågodis. Vid sådana tillfällen brukar Stellan få köpa två bitar. Igår valde han, som alltid, en grön gelégroda, och sen gick han flera varv innan han valde bit nummer två. Det blev en klubba! Den räcker länge, och det hade nog Stellan räknat ut. Sen hade han också koll på att det inte riktigt var ok med klubba, just för att det är mycket socker, så det var det första han berättade för mamma, att han fått en klubba av pappa!

Min deklaration kom igår, ingen kul helgläsning. Som vanligt ska jag betala mer i skatt. Jag som precis har klarat av förra årets skatt att betala och nu kommer det ytterligare mer att betala. Inte heller kunde jag hitta något fel så det är bara att betala. Jag har förmodligen redan gjort av med de pengar som jag skulle betalat i skatt, så det är bara att dra åt ytterligare. Tänk om jag kunde dra åt livremmen också, att det fanns plats så jag kunde flytta in knäppningen ett hack till!

Och i natt blir vi av med en timme. Det blir kallare på mornarna. På den tiden jag cyklade till jobbet och hade hunnit lägga bort vantarna, så var det bara att plocka fram dem igen när vi gick över till sommartid.

Hur tänker ni?

Den berättigade frågan ställde ”Samir” i gårdagens Uppdrag granskning. Som jag tolkade hans fråga så var det utifrån ”varför tar ni emot oss när ni inte kan ge oss ett drägligt liv”? Samir sitter fast i ett asylboende i Vänersborg. Så länge han inte får ett eget boende så får han heller ingen etableringsersättning och kan börja plugga eller söka jobb. För att komma runt det problemet finns det de som upplåter sin folkbokföringsadress. Alla som är folkbokförda på adressen bor inte där utan flyttar runt hos släktingar och vänner, en del får till och med betala för adressen. Någon betalade 500 kr per månad för att få vara skriven på en viss adress.

Ylva Johansson och Elisabeth Svantesson stod och skyllde på varandra, varför de byggts så få hyresrätter. I Vänersborg visade någon från kommunen stolt upp ett gammalt fint bankhus som skulle byggas om till bostäder, bostadsrätter. Det var inget problem menade kommunens representant, det blir en kedjereaktion, någon äldre som har ett hus, säljer det för att flytta in i bostadsrätten. Den som bor i en hyresrätt köper huset och lämnar på så sätt en hyresrätt till uthyrning. Ja, ja, ganska långsökt och inget stort antal.

Det är väl samma visa på de flesta ställen. Här i stan byggs det bostadsrätter överallt. Ett fåtal personer äger de flesta privata hyreshusen i stan. Vad jag förstår väljer de och vrakar vilka hyresgäster de vill ha. Ett välbeställt och välkänt par i stan sålde sin bostadsrätt för att i stället bo i hyresrätt. De ska sätta sprätt på pengarna. Hos en privat hyresvärd kunde de välja bland flera olika bostäder, så inte gäller samma villkor för alla.

Ja, hur tänker vi egentligen? Är det rätt att inte ha ett tak för hur många vi kan ta emot varje år? Vi kan inte ge alla en bra bostad och vi kan inte ge dem jobb. Inte heller vi som redan bor här kan få den bostad vi vill ha och alla får inte heller jobb.

Janne Josefsson eller Jimmie Åkesson

Har ni sett så lika de är för tillfället? Jimmie Åkesson har lagt på sig några kilon, lagt sig till med lite skägg, nya glasögonbågar och fått lite vågor i håret. Sätt upp deras bilder bredvid varandra och gissa vem som är vem, de skulle kunna tas för bröder. Alla liknelser gäller deras utseende, inget annat.

Vädret är kanon idag, ljummet och ingen vind att tala om. Jag ska ta med mig sekatören på min promenad och plocka med mig lite ris hem. Det kommer att stå högt uppe på ett skåp och utan lockande hängen för katten. Då får det kanske stå kvar.

Våffeldagen kommer att gå spårlöst förbi. Det är alldeles för fett och mjöligt, även om jag gör smeten själv.

En ny dammsugare finns ännu så länge i sin kartong. Vid val av dammsugare vägde jag in sladdens längd, för jag vill kunna dammsuga hela lägenheten och utgå från samma uttag. Nu bor ju inte jag så stort, och en person och en katt räcker det gott. När jag valde lägenhet gjorde jag det från att det inte finns ett enda trappsteg, så jag kommer med lätthet att kunna köra ända in med min rullator, när det blir så dags. Jag hoppas det dröjer, men det är en underbar uppfinning för dem som behöver den för att kunna komma ut, men även för att ha inne för den som är vinglig. På en promenadrunda i helgen stannade jag och pratade med två grannar med varsin rullator. Damen klagade på att hon fick ont i nacken/axlarna av rullatorn, och inga mattor kunde hon ha på golven eftersom maken lätt snubblar. De är i alla fall två, och kan stötta varandra.

Stellan har varit på sin första handbollsmatch. Han fick en egen boll som han höll hårt i famnen. Stellan satt på läktaren och tittade på när pappa spelade, men hejade på motståndarlaget. Det var så det började för Stellans pappa också, som besökare i sporthallen när han var liten grabb. Vi får se längre fram om intresset för idrott finns. Det finns i alla fall gott hopp om att han kommer att idrotta, för i en familj som idrottar är chansen större än i en familj där alla sitter framför en varsin skärm och spelar en massa spel. Det tror jag i alla fall. Ingen kan väl säga emot att friskvård och idrott håller oss friskare jämfört med de som är soffpotatisar. Jag tror också att idrottare äter bättre än soffpotatisar. Det tar liksom emot att, efter ett motionspass, sätta sig i soffan med läsk och chips.

Dåligt väder trots bra kläder

Ingen kan väl tycka att det en vårlördag är så mysigt att gå en promenad i piskande hagel, oavsett vilka kläder vi har på oss? Promenera är bra och ger ny energi, frisk luft och ett visst välbefinnande. Av olika anledningar blev det ingen promenad igår, så därför var det bara att bylta på mig innan jag gick ut, men fick ändå hagel rakt i ansiktet. Det var inte skönt. På vägen ut såg jag en huttrande hundägare i mysbyxor som rastade sin jycke på innergården. Det är inte ok!

Det är inte alltid livet går som det ska. Utan att veta ett enda dugg kan jag ändå nosa mig till en tragedi. Killens fru/sambo flyttade till sin mamma för snart ett år sedan. Mamman är inte väldigt gammal och paret med hunden är väl mitt i livet, men något måste gått fel eftersom först dottern och nu även mannen flyttat hit med hund och allt. De bor alla i en trea. Det gick bra förr i tiden, då kunde de bo hur tätt som helst, men idag vill alla ha mycket plats, oavsett om kassan tillåter det eller inte. Jag har inget med deras liv att göra, och de får leva som de vill, men jag vill inte att de ska rasta hunden på innergården.

Trilogin om hemmafrun Maj är läst. Jag fick följa henne, inte från vaggan till graven, men under större delen av hennes vuxna liv. Författaren Kristina Sandberg, som fick Augustpriset för den tredje boken i trilogin i höstas, skriver väldigt detaljerat om städning, bakning och matlagning, och lägger in tankar från den ene eller den andre lite här och där, vilket störde mig en del. Jag vill kanske inte läsa så detaljerade skildringar, men det var väldigt nyttigt att läsa om tider som jag inte vet så mycket om. När jag hade kunnat fråga gjorde jag det inte. Jag var då helt enkelt inte intresserad.

Nu har jag fortsatt i boken Den osynliga bron av Julie Orringer. År 1937 kommer Andras till Paris för att studera till arkitekt på ett stipendium. Han kommer från Budapest. Andras träffar den åtta år äldre balettskolläraren Klara som är änka och har en nästan vuxen dotter. Andras och Klara blir förälskade, och när Andras får veta Klaras hemlighet, tar deras liv en ny vändning. Kriget bryter ut, och där är jag för tillfället, och då är halva boken kvar.

Stickningen går bra. De fyra paren är klara och par nummer två av tre är påbörjat. Mellan värven funderar jag på världsproblemen, stort som smått.
.

Service, bra och dålig!

Nu ska jag generalisera igen, ok, jag tycker inte att jag gör det, men jag undrar om alla med stora, dyra bilar tror att de själva bestämmer vilka regler som gäller i såväl trafiken som rent allmänt? Det har ofta slagit mig att förare av stadsjeepar kör som om de var ensamma på vägen. Idag till exempel blev jag snuvad på min plats i tvättkön av en stadsjeep. Då var jag fortfarande så glad efter morgonens fina nyhet att jag lät honom, för det är nästan alltid gubbar (generalisering), köra före. Jag muttrade för mig själv:”jamen så kör före då, om du har så bråttom”! Vid ett annat tillfälle körde jag på en kullerstensgata inne i stan, och då kör jag inte fort, men blev omkörd av en stor Merca, som dessutom körde om mig på fel sida! Sen svängde in den mot färdriktningen! Helt klart hade den bråttom.

Service bara till namnet, det har servicekontoret för Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten här i stan. De delar kontor och har lunchstängt mellan kvart över tolv till kvart över ett. Fånig tid att hålla reda på, men sämre är att de alls har lunchstängt. Det kallar jag inte service! Självklart går jag bara dit när jag verkligen vill prata med någon över disk.

Idag provade jag ett nytt lunchställe, god mat, lugn miljö och till ett riktigt bra pris. Allt var lagat på plats. Jag valde morotssoppa med rostade pumpakärnor och färska örter, nybakat bröd, såväl mjukt som tunt, tunt knäcke med färskostkräm eller vispat laktosfritt smör, vatten, kaffe och biscotti, allt till priset av 59 kr. Vita dukar, levande ljus och fina blomsterdekorationer på alla bord. Självklart kommer jag att gå dit fler gånger.

Jag passade på att uträtta fler ärenden, garn, arkivboxar och så lite i matväg. Då slank det ner en bok, fastän jag inte ska köpa fler böcker, men det var en bok på rean som jag inte kunde motstå. Jag har läst alla hennes andra böcker, så jag hoppas att även denna boken hamnar i kategorin läsvärd bok.

När jag ändå var i farten beställde jag tid för däckbyte. Jag har verkligen hittat en bra bilverkstad med kanonbra service. Det gör att vi kunder återvänder. Myndigheter däremot, de gör som de vill. De vet att vi måste besöka dem ibland, att vi inte har något alternativ. Jag kan ju inte välja Skatteverket två, för det finns inte.

Vädret gör väl alla på bra humör, även den allra suraste surkart måste få ett leende på läpparna en sån här härlig vårdag.

Bovar, kuddar, böcker och citronkaka

Den som hittar något kul eller intressant i min shop, hör av dig till mig, så kan vi nog alltid ordna med leverans. Det finns ju så många sätt numera, hämta här och lämna där, och hoppas att det hittar fram. Nu till påsk finns det en mängd trevliga saker, mest ljusstakar och skålar.

Helt plötsligt har mitt bank-id försvunnit. Det tog en stund innan jag fattade det, att det hade försvunnit. Varför vet jag inte, men nu är det fixat på nytt och räkningar inlagda för betalning. Det blir mer och mer fuffens med kort och uppgifter som stjäls från oss godtrogna. Säkraste sättet att förvara pengarna är nog i madrassen. Någon har kommit åt ett lösenord och beställt ett spel för 75 kr. Någon annan blev lurad att lämna sina uppgifter till Netflix, och vips tog någon ut 500 euro i Wien. En annan blev bevakad i kön i IKEA. Den som stod bakom såg koden, skrev ner ner, såg var kortet stoppades ner och kortägaren blev senare stoppad av en närgången människa som frågade om något helt oväsentligt. Därefter var kortet försvunnet och med det ett uttag på drygt 10 000 kr, innan kortet kunde stoppas. Det gäller att hålla över koden. Bovarna ligger alltid steget före.

Vädret rår i alla fall inte bovarna på. Det är helt ljuvligt.

Jag var med en väninna när hon skulle köpa en kudde, en minneskudde. Den verkade bra så även jag slog till och köpte en minneskudde. Den är lite hårdare och lite tjockare än den kudde jag brukar ha. Jag sover hur bra som helst med den nya kudden, så det var ett bra spontanköp.

Hemmafrun Maj kämpar på, maken på annan ort i veckorna där han har Helena, dottern Anna studerar i Lund och sonen Lasse jobbar men kvar hemma. I den stora våningen är Maj ensam på dagarna. Ska Maj lämna maken eller blir det maken som lämnar Maj. Snart vet jag hur det går, och då ska biblioteket få tillbaka sin bok, nu med en kaffefläck på sidan 39. På morgonen beställde jag en bok av Erik Bertrand Larssen, norrmannen som skrev Helvetesveckan, en bok om att bli den allra bästa versionen av mig själv.

Sen bakade jag en citronkaka, som jag ska ge bort. Den förra citronkakan tog slut igår. Vi fick en varsin bit till kaffet, med en glasskula och lite färska hallon, en perfekt avslutning på en god måltid. Ekologiska citroner smakar så mycket mer än vanliga citroner, fastän de har en väldig massa kärnor. i kakan använder jag både det rivna skalet och saften, och då känns det bra att citronen är ekologisk.