En heldag på Skansen

Det tar på krafterna på en gammal farmor. Vi var ute i sju timmar, och hann se bondgårdsdjuren hur många gånger som helst. Vi såg alla de andra djuren också, men bondgårdsdjuren är mest intressanta, tycker Stellan. Jag gick hela tiden, Stellan lite då och då. Han hoppar upp i vagnen när han vill åka. Till mellis blev det russin, och till lunch hade vi plockat en varsin salladsbunke. Ska sanningen fram var det inte överdrivet mycket sallad i någon av bunkarna. Vi valde våra favoriter. Innan vi skulle vandra hemåt åt vi en varsin glass. Stellan visste precis vilken glass han ville ha. Han pekade på ”sin” glass och stod sedan snällt och väntade tills det blev vår tur. På vägen hem tog han en liten tupplur. Sen pusslade vi och lekte med en massa leksaker som blivit lite bortglömda. Det blev många kul återseenden. Jag fick en teckning av Stellan. Han har ritat av farmor. Det är riktigt bra.

Jag var trött igår och är trött idag också. Igår hade jag en massa att pyssla med, bland annat skulle jag köpa ny teve. Det gick fort. Jag skulle ha en billig teve utan krusiduller, bara att stoppa i sladden och trycka på knappen. Ja, en kanalsökning fick jag göra, men sen gick den igång direkt. Jag fick till och med rätt lokalnyheter.

Dagens promenad blev ut i skogen. Där plockade jag en mängd liljekonvaljer, som jag efter yogan ska portionera ut lite här och där.

Vardag igen

Efter en liten tripp till huvudstaden, är jag åter i vardagen. Det blir en spännande dag. Jag ska ut på ett intressant uppdrag.
Sen ska jag kolla på en ny teve. Den gamla har lagt av, och titta på datorn är inte optimalt, tycker jag. Ett antal jubilarer ska firas framöver, och jag har fått på min lott att lyssna med en av jubilarerna och några som kan tänkas tycka det vore kul att vara med på firandet.

Stellan tar alla tillfällen att fota med farmors kamera. Han tar riktigt bra bilder. Den som kommer här är tagen ute på Skansen när vi var där och tittade på djuren.

Utnyttja dagen! Den kommer inte tillbaka.

Teknik, utställning och pingst

Jag är sämst i världen på allt tekniskt. Säkert är jag lika omodern som den äldsta som har en mobil eller kamera. Jag tar helst bilder med min kamera, inte med mobilen. I veckan använde jag en usb-sticka för att lägga in några dokument. Nu tog jag några bilder på mina senaste stickalster, och skulle lägga in dem som vanligt. Hur gick det? Totalt kaos, datorn ville lägga in 368 bilder varav 366 redan finns inlagda. Datorn tror att mitt minneskort är mitt usb-minne. Otålig som jag är så struntar jag i det för tillfället.
Troligen kan Stellan detta bättre än vad jag kan.

Idag är det sommar. På väg hem efter en tur ute på vift så gick jag genom en liten dunge innan jag ser huset där jag bor, ett tag till. Jag hittade konvaljer som jag plockade, inte många men kanske ett tiotal. Det räcker för mig. Då ringde telefonen. Vi har några gemensamma födelsedagar inom en månad, en 70-åring och en 80-åring. De fyller i samma vecka, så på något vis tänkte vi sy ihop det till något gemensamt för alla inblandade. Vi enades om vad vi ska hitta på, men inte när. Den ene fyller nämligen på självaste midsommarafton, och det är kanske inte den bästa dagen att välja som kalasdag.

I torsdags var jag på utställning som utställare. Det var utomhus. Solen brände ända tills det kom regn, för det gjorde det. För att stå under tak hade jag valt att få en plats i ”cykelstället” men efter en titt hur där såg ut så hittade jag en bättre plats, precis bredvid en väninna som också ställde ut. Många gamla bekantingar kom förbi. Det är alltid kul att höra hur de har det och vad som har hänt sedan vi sågs senast. Jag träffade bland annat på min tidigare frissa, hon som sadlade om till att på heltid jobba på psykiatriska kliniken, och trivs med det. Same, same, kanske. Jag fick tips på hur jag kan klippa luggen, eftersom det händer att jag tar fram saxen för att kapa det som hänger ner i ögonen.

Efter utställningen hann jag också titta på en bostad. Vi får se hur det går med det, men jag kan säga utan att överdriva: aldrig mer HSB!

Yogan igår var lika bra som vanligt. Efter yogan träffade jag en väninna för gemensam lunch. Vi åt en sommarfräsch buffé, pratade mycket och enades om att vi är väldigt lika, samma dåliga karaktär. Hon kan också vräka i sig en stor chokladkaka eller mumsa tårtbitar. Det är drygt tio år sedan vi möttes på ett konstigt ställe, utanför en stängd butik. Troligen speglade vi oss i varandra och började prata, och på den vägen är det. Vi ses lite då och då, när någon av oss har behov av en ny spegling.

Det är visst pingstafton idag. Det går mig spårlöst förbi. Pingsten som helg har blivit kortare i och med att annandag pingst försvann. I ungdomen drömde jag om att bli pingstbruk. Det blev jag inte. Första gången gifte jag mig i snöglopp i november och andra gången gifte jag mig i februari. Det var snö då också, massor av snö, så mycket att när vi kom hem från bröllopsresan så fick någon ploga där planet skulle landa, och för att det skulle kunna rulla in till gaten. Vi fick gå in på hotellet där vi övernattade före resan för att hämta våra vinterkläder innan vi kunde påbörja resan hemåt som makar. Det är vi inte längre, makar alltså.

Sommaren dröjer

Det är bara sommar på några små plättar i vårt land. Där jag bor brukar det vara sommar vid denna tiden. I år är det inte det. Det regnar, och regnar, och så regnar det. Igår när jag var ute tyckte jag det var relativt torrt ute i skogen men det har blaskat på rejält sedan dess. Jag får till och med ha lamporna tända nu mitt på dagen. I övrigt är det som vackrast nu mellan hägg och syren, en del hävdar att de blommar samtidigt medan naturnissarna hävdar med bestämdhet att det är cirka tio dagar mellan hägg och syren. Fint är det i alla fall.

En del tror nog att jag bara promenerar, stickar och läser. Det kan verka så, men jag kan tala om att jag hinner mycket på en dag, och ibland med kvällen till hjälp, så gå, sticka och läsa är bara en liten del av mitt liv. Det är inte ofta jag pratar om vad jag äter. Jag anser inte att det kan vara av intresse för en enda människa. Det är ingen matblogg jag har, ingen särskild blogg alls och egentligen har den upphört. Jag skriver bara lite då och då, när andan faller på eller jag behöver en paus av något slag.

Igår ramlade jag över en skojig sida med garner. Det var rea på de garner som jag använder mest, så det blev en hel massa nystan som jag nu väntar på. Det är gamla bekanta färger men även några nya, och apropå nya så började jag på ett par strumpor i en ljust grön färg som jag tidigare aldrig stickat i. Det blir fint.

Hoppas det inte regnar på dig.

Uppe med tuppen

Det är jag i och för sig varje morgon, vardag som helgdag. Nu är jag så gammal så det duger inte att sova bort tiden. Jag brukar inte vara ute så tidigt som idag, men det kan rekommenderas. Det var tyst. Det var stilla och luften kändes frisk och ny.

Mina promenadrundor har lite olika syfte. Ibland går jag för motionens skull, ibland går jag för att rensa hjärnan från spöken och ibland går jag bara för att njuta av naturen. Oftast blir det en kombination av alltihop. Det händer att jag kommit mer än halvvägs innan jag upptäcker så fint det är i naturen. Då har jag rensat bort en massa skräp, eller hittat tänkbara lösningar på något som skaver. Idag hälsade jag på Ludde, ett luddigt litet nystan vit hund, som inte ens jag var rädd för. Jag känner inte Ludde, men det var det som Luddes matte ropade när vi hälsat färdigt.

Lotus Blues är läst och uppföljaren Mio Blues är beställd. Nu har jag börjat på Vi av David Nicholls, han som skrev En dag. Av paret strumpor på gång är en klar och nästa ska jag börja på under dagen, eller kvällen.

De röda med inslag av både rosa och orange.

Så var denna dagen förstörd

Dagen som började så bra, en lugn och fin morgon med sol och härligt försommarväder. Jag tog bilen för en tur över sundet. På andra sidan bron, på den långsmala ön körde jag neråt. Det var frodigt grönt och rapsfälten lyste skarpt gult. Jag hade kommit till den bördiga Mörbylångadalen. Där är jag född och uppväxt på en gård. Min pappa dog alldeles för tidigt. När han dog var mamma så generös så hon gav gården till den som ska vara min bror. Jag ville då ha ut min laglott. Det fick jag, men den tog brodern tillbaka när mamma dött. De hade varit så fiffiga så de skrivit en revers på beloppet som skulle återbetalas efter mammas död, med ränta självklart.

Brodern sålde sedan jorden som hörde till gården och det sägs att han fick 10 miljoner kronor. Även mamma var född på en gård, en gård som hon ägde tillsammans med sin syster. Den gården var mindre och inte lika bördig men lika fullt fick de nästan två miljoner var kvar när skatten var betalad. När mamma dog fanns inte mycket kvar av de pengarna. Det enda hon hade köpt var några möbler, som min syster tog hand om eftersom de ändå tänkt köpa en soffa, och laminofåtöljen fick systern i födelsedagspresent. När mammas bo skulle redas upp kom brodern ihåg att han hade två reverser, den med laglotten och en annan på ett mindre belopp. Det hade kommit fram att brodern fått en rejäl slant, som skulle räknas av, men för att vi flickor skulle få så lite som möjligt, och i synnerhet jag, så kom han med en faktura på drygt 142000 kr för att han hämtat posten till sin mamma, för att han hade handlat till henne, klippt gräset osv. Han bodde granne med sin mamma.

Varför berättar jag nu allt detta, och vad har det med dagen att göra. Han är lika rik som tidigare och jag är lika fattig idag som jag var igår. Sedan jag kom tillbaka till Öland/Kalmar har jag regelbundet åkt till pappas grav och till min morföräldrars och min brors grav (inte han den rike utan han som tog sitt liv), och nu även min mammas grav. Jag har gjort det frivilligt och aldrig haft en tanke på att begära ersättning för bensin eller för de blommor som jag pyntat med. Efter tio år, och eftersom syskonen, som bor grannar (min syster fick min mammas hus) kör förbi åtminstone pappas grav flera gånger i veckan, så tyckte jag att de kunde ta över skötseln av gravarna. De bor på ön medan jag bor på fastlandet. Under några år hade jag dessutom ingen bil.

Jag vädjade först till brodern på ett vykort. Där fick jag kalla handen, kortet kom i retur med texten ”skaffa dig ett liv”!. Då vände jag mig till systern via mejl. Hon pyntade och gjorde fint på båda gravarna. Nu i dagarna fick jag veta att kyrkogårdsförvaltningen vill ha tag på någon som kan ta över gravrätten för min pappas grav. Mamma hade den tidigare men nu när hon är borta så behöver de ett nytt namn. Nu har jag på nytt mejlvädjat till systern att tala med sin bror. Jag befarar att det inte är intressant eftersom han inte får några pengar för uppdraget.

Därför var mitt ärende idag att titta till gravarna. Vid pappas grav såg det inte fint, men ok ut. Gravlyktan som min syster satt dit hade någon vänlig människa lagt bakom stenen. Vidare till nästa grav. Där såg förfärligt ut, överväxt och tre lyktor stod kvar. Mamma som var så noga med att det skulle vara fint och pyntat, hon vrider sig säkert i sin grav, och inser så fel hon gjort. Jag la alla tre lyktorna bakom stenen och putsade till så gott det gick. Tänk att det ska vara så svårt, att göra något lite för någon som gett dem som mycket. Jag var mycket beklämd och lite ledsen när jag körde därifrån. Givetvis hade jag med blommor som jag satte i vas, en på varje plats.

På vägen därifrån stannade jag och köpte ostar. Smaskiga ostar som görs på orten i ett litet mejeri och där varje ny ost som görs får en egen smak beroende på vad korna ätit.

Som om det inte redan var nog fick jag ett samtal från en myndighet som inte ger sig. De har fått för sig att jag lämnat fel uppgifter. Det har jag inte. Första gången skulle jag fylla i inkomst per månad. Nästa gång skulle jag fylla i arbetstid för två enskilda dagar, och tredje gången skulle jag fylla i antal jobbade timmar per månad. Det gäller inte mig utan en anställd. Det handlar inte om några stora belopp, men är man tillräckligt fyrkantig så går det inte in att alla inte har en fast månadslön. Fusk ligger inte för mig. Däremot far jag väldigt illa när andra fuskar. Då blir jag vass, en del säger bitter.

Det var vackert ute i naturen, vägrenarna lyste milt gult av alla gullvivor och på Alvaret blommade orkidésorten Adam och Eva.

I morgon är en annan dag, och förhoppningsvis en bättre dag.

Liljekonvaljer och syrener

Jag tycker att blommorna i naturen är finast där de står, men det händer att jag inte kan låta bli att låta några blommor få följa med mig hem. Det hände på dagens runda, då jag hamnade mitt i en gångtävling. Det kan inte vara bra för höfterna att gå så som de gör i gång. Sen mötte jag en man med hund som stannade mig och frågade vad blommorna jag hade i handen heter. Han hade gått i tio minuter och funderat på namnet han inte fick fram. Nu kommer han troligen ihåg att blommorna heter liljekonvaljer.

Boken ”Lotus Blues” är bara så spännande, bara ett kapitel till, och så bara ett kapitel till.

Hur är det möjligt?

Förmodligen har vi en riktigt smaskig gräsmatta, i alla fall verkar fåglarna tycka det. Med fåglar menar jag fiskmåsar. Ibland kan jag tro att jag är med i filmen ”Fåglarna”. Måsarna anfaller gräsmattan i hundratal. Nu har dessutom någon av dem lyckats med konststycket att skita på ett av mina fönster! Som om inte det räckta, så har de fått vittring på min bil. Igår fick jag torka hela motorhuven ren från fågelskit. Jag kan se att jag får göra detsamma idag. Inget på bilen framför och inget på bilen bakom, varför just min bil? Jag började på både en ny bok och en ny strumpa. Boken jag läst klar var Linda Olssons ”I skymningen sjunger koltrasten” och den jag nu börjat på av Kristina Olssons ”Lotus Blues”. Den färdiglästa boken var fantastiskt vacker, en lågmäld och stilla berättelse om tre personer som är grannar i ett hyreshus, hur de blir bekanta och hur deras olika liv vävs ihop med varandra. Den nya boken är en thriller och handlar om advokaten Martin Benner som får en vädjan från en desperat person som hävdar att hans syster blivit dömd för brott (fem mord) som hon inte begått. Det är bara det att systern är död…………… På sockfronten mycket nytt. Paret jag nu håller på med är i olika röda nyanser med inslag av både rosa och orange. Jag vet, det låter som en vidrig kombination, men det är den inte. Den är riktigt häftig. Akta er för skitande fåglar!

Söndag eftermiddag

Stickar på ett par lite längre strumpor i ett härligt färgat garn. Det är kul och det blir snyggt. En strumpa är klar.

Jag brukar halvt på skämt säga att det är dags att lämna in körkortet. Fickparkering klarar jag inte, försöker inte ens. Sonen d.ä. håller med, att jag nog borde lämna in ”lappen”. Han tycker att jag kör aggressivt. Det var så jag blev lärd av Ewa på körskolan en gång i tiden. Idag var jag ute på en tur utåt landet, och kom alldeles fel när jag skulle köra hemåt igen. Då kom en annan brist fram, bristen på lokalsinne. Jag fick inget sånt, vet aldrig var jag är eller åt vilket håll jag ska gå eller åka. Inte ens på hälsocentralen hittar jag ut. När jag kommer ut i korridoren brukar jag stanna och se vilsen ut. Då finns det alltid någon som pekar i vilken riktning jag ska gå för att komma ut.

Nu går eftermiddagen snart över i kväll. Det ser ut att bli en ljus och vindstilla afton.

Biotips

Jag läser inte bara böcker. Det blir ett och annat biobesök också. Film ska ses på bio, tycker jag. De två filmer jag sett nu är ”Girighetens pris” och ”Still Alice”, två väldigt olika filmer men båda var riktigt bra.

Det är vinter i ett välmående Norditalien. Finanskrisen står för dörren, och två familjers öden knyts samman genom en tragisk trafikolycka. En cyklist har blivit påkörd av en bil och skadats svårt. Men vem satt egentligen bakom ratten, och spelar det någon roll om förövaren är fattig eller rik? Bakom den stormrika familjen Bernaschi och den kämpande medelklassfamiljen Ossola framträder ett nät av lögner, lust och girighet, som hotar att förgöra båda familjerna.

Girighetens pris är en intensiv thriller om skuld och begär i en tid av hejdlös kapitalism och korruption. Italiens officiella Oscarsbidrag 2015.

Alice Howland är lyckligt gift med tre vuxna barn och ett hus på the Cape. Hon är en hyllad Columbia-professor på höjden av sin karriär när hon plötsligt märker en glömska som sakta kryper sig på henne. I takt med att förvirringen börjar skymma hennes tänkande och hennes minne börjar svika får hon en förödande diagnos: tidigt stadium av Alzheimers sjukdom. Som den oberoende kvinna hon är kämpar Alice med att behålla sin livsstil och leva i nuet, trots att hennes personliga jag långsamt skalas bort.

I huvudrollen återfinns Julianne Moore, som belönats med en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Hon har tidigare belönats med en Golden Globe (Drama) för sin rollprestation i filmen.

Texterna om filmerna är hämtade från SF Bio, och sammanfattar filmerna väl.

Resten av dagen blir det besök i verkligheten. Njut av dagen, här och nu!

Still Alice bygger på romanen Fortfarande Alice av Lisa Genova.