Dags för vantar

Igår kväll fick vi också snö, bara lite, lite, men det är kallt idag. Cykeln är parkerad i källaren och får komma fram först till våren.

Vantetillverkningen fortsätter, vuxenvantar i slätstickning med resårmudd och ribbstickade barnvantar, alla med slätstickade tummar. Vantarna går att få på olika sätt och i en massa färger.

Ett antal krukväxter transporterades ner till matkällaren, bland sylt och annat. När jag höll på att knöla in växterna kom en dam med en grangirlang i handen. Hon var sitt extraförråd för att leta efter ljusstakar. Jag blev inbjuden att titta på deras förråd, som är gigantiskt stort. Där fanns hur mycket grejer som helst, möbler och mattor och mitt på golvet stod en träningscykel. Den använder maken som haft en stroke. Damen själv berättade att hon haft en hjärtinfarkt. Nu hade hon mest besvär med en hörapparat som inte fungerade. De är ofta ute och går med sina rullatorer. Det måste vara skönt att vara två när man blir gammal och lite skröpplig, att vara varandras stöd i livet, i med- och motgång.

Upp från källaren hade jag fullt med ljusstakar och stjärnor, återstår att kolla om de funkar. Var hos mamma idag som har en väldigt fin porslinsbåge med änglar, som inte funkar längre. Den har helt enkelt lagt av. Hon har även en ängel som lyser inifrån som också slutat fungera. Nu var hon med rätta rätt så moloken. Min stora och välfyllda handväska kom till pass flera gånger idag. Hos mamma skulle jag klippa ur en dödsannons och själv hade hon ingen sax. Då tog jag fram min fällkniv med en massa funktioner, bland annat sax, som jag har en hel del användning för. Jag är också utrustad med tändstickor (och tandstickor) som också kom till användning idag. Jag har varit på tre blåsiga kyrkogårdar och tänt ljus inför advent.

Glöm inte att klä på er varmt!

Förlikning, vilket ord!

Efter en händelserik gårdag med både kul och riktigt tråkiga saker var jag uppskruvad i 190, varför sömnen hade lite svårt att hitta till mig. Katten fick för sig att jama mitt i natten och väckte mig. Därför fick morgonen starta väldigt långsamt. Det blev en halvtimmes meditation innan jag i duggregnet cyklade in mot tingsrätten. Min f d make och jag var kallade till muntlig förberedelse. Han kom, hälsade med ett hej och tog i hand. När vi gick ut därifrån gick han raka vägen till sin bil utan ett ord. Troligen var han mera missnöjd än vad jag är. Självklart är jag inte nöjd men det är tydligen det en förlikning går ut på, att båda parter ska vara missnöjda, den ene kanske mer än den andra. Nu är det äktenskapet avslutat och kan läggas till handlingarna. Jag går vidare mot nya mål!

Telias svindyra jobbabonnemang är uppsagt till årsskiftet. Det känns bra. Nu har vi en månad på oss att hitta ett billigare och lika bra abonnemang.

Stellan drygt tre månader har gjort sin första rullning, dvs vänt från ena sidan till den andra. Han har börjat plocka med sina händer, har lite ont i magen då och då men är lätt att umgås med.

Nu måste det bli fullt fokus på adventsstjärnor och ljusstakar. Jag behöver uppdatera webbutiken och fixa lite inför stundande julmarkander. Först blir det lunch, rester från igår.

Dagens ord från eftertankeboken: Engegemang ökar välbefinnandet.

Mera stress

Solen sken när jag mötte B vid bussen. Vi åt lunch hemma hos mig, lammfärsbiffar, bulgursallad med yoghurt- och fetsostkräm och sen kaffe med mjuk pepparkaka och lingongrädde. Sen åkte vi en runda genom stan. B skulle hämta sina nya glasögon och köpa en luciakrona i plysch till lilla barnbarnet. Slottet var upplyst och pyntat. Redan på innergården kunde vi börja handla. B köpte en krans till ytterdörren. Sen smakade vi oss igenom utbudet av diverse delikatesser, korvar, ostar, glögg, bröd och karameller av olika slag. Jag köpte tre påsar med fudge i olika smaker, chili, whiskey och margarita. Mycket produkter gjort av fårskinn fanns att köpa, mycket tomtar av olika slag och mycket mössor samt smörknivar i alla möjliga former. B köpte också senap och alla isterbanden (som hon ska hämta på fredag). Det fanns också ett fik som vi provade, kaffe och varsin morotskaka.

Vi tog en ny runda in på stan eftersom B inte var nöjd med hur glasögonen satt. Hon ville ha dem att sitta kvar, inte att hon skulle behöva putta upp dem hela tiden. När vi ändå var på stan och pengarna inte var slut strosade vi runt och hamnade i en butik med bijouterier där B hittade ett halsband som hon inte kunde motstå.

Jag skjutsade hem B så hon kom säkert hem med alla påsar. Hon hade redan gjort adventsfint i köksfönstret med röda gardiner och matchande julstjärnor. När jag lämnat B och är på väg hem ringer telefonen.

Det är min fasters man Nisse. Min faster dog inatt. Hon skulle gå på toaletten och ramlade ihop på golvet. Ambulansen kom fort men det fanns inget att göra. Hon blev 76 år, yngst och den sista som var kvar i syskonskaran. De hade inga barn.  Han var nu väldigt trött och hade säkert inte förstått vad som hänt, att hans fru sedan 50 år tillbaka är borta. Han var hos en kusin till mig men skulle åka hem för att på nytt åka till min kusin imorgon. Begravningen blir den 7 december. För ganska precis fyra år sedan begravde vi en kusin i december som endast blev 62 år. Han stod och bryggde kaffe i köket och föll ihop (hjärtat). Därefter har vi även begravt den kusinens mamma, som var min fasters syster (och alltså även min faster). Jag har nu fört fram budskapet till en annan gren av släkten. Vissa delar av släkten träffar jag bara på begravningar.

För stort stresspåslag just nu

Regnar det hos dig idag? Här har det smattrat sedan i förrgår eftermiddag. Idag höll jag på att slå en pensionär. Eftersom det regnade hade jag extra mycket på mig när jag cyklade till gymmet. I omklädningsrummet hängde jag av mig regncape, parkas, sadelskydd och vantar, greppade vattenflaskan och öppnade försiktigt dörren. Hade jag gjort som jag brukar, dvs slängt upp dörren i full fart hade jag däckat en farbror som knappt hade styrfart. Trots att jag bara nuddade honom med dörren blängde han ilsket på mig. Då säger jag bara: vänta tills jag är i trim igen, då ska du få smaka på dörren! Vilopulsen är för hög. Det visar att jag är stressad. Då är det vilsamt att blicka ut över det blå fältet.

Ringde till tandläkaren och fick en tid om en timme. Det hinner jag inte. Sen kommer två dagar då jag inte kan, fullt upp med annat. Nästa tid var på tisdag morgon. Hoppas bara det inte är snö och halt då. Jag gillar inte det väglaget. Tandläkare och läkare har jag kvar på mitt gamla ställe varför jag får åka nästan fyra mil åt varja håll.

Härligt att plocka tomater direkt från landet, solvarma smakar de bäst.

Dagens ord från eftertankeboken: Tänk på att den som uppför sig illa ofta har egna problem.

Var snäll mot dig själv!

Vädret, var god dröj! Så sa en radiovikarie när hon inte fått med sig den faxade väderrapporten in till sändningen. För den fadäsen fick hon inget förlängt förordnande. För den rutinerade radioreportern hände samma sak. Hon tittade ut genom fönstret och gav en rapport som kunde stämma, alltid någonstans, precis som en spådam. Det behövs lite sommarbilder idag.

Igår började vädret så strålande med sol och det kändes helt fantastiskt under min långrunda i nejden. Sen satte jag igång med lussebak, stickning och längskidor samtidigt. Lussebaket blev hur bra som helst. Jag var tvungen att smaka, inte bara en, utan två, innan de åkte i påsar för vidare transport in i frysen. Sticka och se på teve, det klarar jag, men igår gick det snett. Jag stickade på en vante och kom upp till där jag skulle ta ihop. Det var inte där problemet uppstod. Jag fäste tråden när vanten var klar och provade. Det var då jag såg att det blivit fel. Hoptagningarna ska vara i sidorna på vanten. På min vante var de mitt i vanten. Då la jag den åt sidan och började på nästa vante. Jag får peta upp och göra om. Det gillar jag inte. På lasarettets julmarknad berättade damen vid sidan om mig att på ett par små sockar hade hon gjort om hälen 17 gånger! Längskidorna gick ju så där för ”vår” del. Norge överlägset bäst igen!

Sen började det regna och smattra mot fönstren. Det har inte slutat än. Det måste vara den absolut gråaste dagen hittills. I Gällivare hade de snö. Det ser så mysigt ut på teve, men jag vet hur kallt och in i märgen frusen man kan bli. På ”Landet runt” igår var svaret på veckans fråga Gammelstad. Vid några tillfällen har jag varit uppe i norra delarna av Sverige, av olika anledningar, för att fira en födelsedag, för att åka skidor, för att vandra och för att fira en examen. Då, vid examenstillfället, skulle alla vara finklädda och i stort sett alla damer hade långa kjolar eller klänningar. Jag hade en kort, nyköpt dräkt, och kände mig väldigt malplacerad, men dräkten är fortfarande snygg. Då, den kvällen var det drygt 30 grader kallt och mycket snö. Det knarrade under stövlarna.

Den gången åkte vi tåg. Det var då det var sådant oväder att tåget blev stående i Ånge. Framåt eftermiddagen blev vi satta i buss för vidare transport neråt i landet. Det var runt kusten det var värst, mest snö, så bussen körde en extrarunda in i landet. Sent på kvällen var vi hemma i Ludvika igen. Då hade jag haft en ofrivillig dag borta från jobbet. Jag jobbade på den tiden i Borlänge. Där hade jag en bra chef som gav mig ledigt utan prut. Hon var driftig, och lite som en extramamma för alla. När hon pensionerades bjöd hon hem alla på lunch, kaffe och kaka. Det uppskattades av alla. 

I helgen har jag tuggat i mig en tandfyllning, igen! Det är en och samma tand som spökar hela tiden. Fyllningen håller ett tag. Sen lossnar den och ramlar ut. Det är en tand längst bort så egentligen behöver jag den inte, men så länge den inte är till något större besvär så vill jag ha kvar den. Hur många lappningar ska jag göra innan jag inser att den mest är till besvär?

Vädret, tanden och lite annat har fått mig ur humör. Det är då det är extra noga att vara snäll mot sig själv, göra det där man tycker är så kul att man glömmer bort sitt dåliga humör, och det som stör. Det händer en massa kul i veckan, redan imorgon faktiskt. Då ska jag till frissan, klippa mig och lägga i lite slingor. Det ska bli spännande.

Dagens ord från eftertankeboken:  Den som går sin egen väg behöver ingen karta.

Söndagsbestyr

Filmen var inte alls från 1952 eller i svartvitt. Det var en modernare version från början av 80-talet. Den utspelade sig i Marseille, men handlade fortfarande om val i livet, vilka val vi gör och varför. Av mig fick filmen en fyra av sex möjliga. På vägen hem, jag promenerade, gick jag in i det stora köpcentret för att köpa en plocksallad. Så mycket människor halv sex en lördagskväll! Har inte människor annat att göra, inklusive mig själv, en lördagskväll än att handla? Tjejen framför mig hade köpt kattleksaker och två jättestora påsar med ostbågar. Mannen bakom mig hade en påse morätter och tre påsar med olika sorters mjöl. Själv hade jag en plocksallad och en chokladkaka, Lindts nya 150 grams kaka med smak av brulé.

Det är längskidor på teven, en sport som jag ser på. Jag förstår reglerna, att åka så fort som möjligt en viss i förväg bestämd sträcka. Det är också kul med alla dessa skidåkare som är så enormt vältränade och trevliga, kampen mellan Sverige och Norge, där vi nästan alltid kommer till korta. Petter Northug är jag mellan varven riktigt irriterad på därför att han är så kaxig. Han har också en väldigt sympatisk sida med självinsikt och distans. Hos Skavlan berättade han att han är singel. Han tränar, äter och sover och vem skulle stå ut med det? Då kommer jag att tänka på Marit Björgen, det lilla kraftpaketet från Norge som vinner i princip allt. Visst är hon småbarnsmamma?

I köket jäser degen som ska bli lussebullar. På min långpromenad på morgonen gick jag förbi en butik bara för att köpa russin, som jag inte tycker om men ändå petar ner i lussekatterna. Jag gick frågerundan som orienteringsklubben har hand om. Frågor som man kan är vansinnigt enkla medan frågar där man tvekar mellan svaren är svåra. Det är bara att erkänna, jag har inte läst det lilla som finns att läsa i mitt blad den här veckan. Jag har faktiskt ingen aning om att Kina fått en ny president, och jag vet definitivt inte vad han heter. Däremot svarade jag lätt på frågan om var i kroppen båtbenet sitter, och flera andra frågor.

Ha en fortsatt trevlig söndag!

Snön på Kilimanjaro

Filmen idag är från 1952, i svartvitt, och handlar om författaren Harry Street som ligger vid baslägret vid Kilimanjaro med ett infekterat ben och tror att han kommer att dö. Han ser tillbaka på sitt liv och inser att han för länge sedan valde fel väg.

Det är intressant och aktuellt idag också, hur vi väljer väg i livet. Det händer då och då att vi kommer till ett vägskäl då vi måste bestämma oss för vilken väg i livet vi ska gå. Jag har stått vid många vägskäl. Om jag valt rätt eller fel är inte så lätt att veta eftersom jag aldrig får veta hur alternativet hade varit. Ett val som var helt fel var att tacka ja till en anställning hos Försäkringskassan. I alla fall det jobb jag fick och med den chef jag fick och den urdåliga lönen jag fick. Jag ville egentligen inte ha jobbet eftersom arbetsuppgifterna inte var så stimulerande som jag vill ha, och lönen var katastrofalt dålig. Vid min ålder, då passerat 50 år med råge, var jag inte så kaxig, utan tackade ja. Det skulle jag aldrig ha gjort.

I början var det kul med enbart skrivbordsarbete igen, efter några år som delägare i en butik, men ganska snart blev jobbet enehanda och så trist som jag befarade. De första åren ökade lönen på i acceptabel nivå, men sen körde det ihop sig med chefen, och chefens chef. Jag hade synpunkter och åsikter, kunde i förväg säga vem som skulle få ett uppdrag. Detta talade jag om för chefen, att så tydligt får man inte visa vilka man favoriserar. Mina resultat var mycket goda. Jag hade inga problem med mina arbetskamrater, men med chefen.

Det arbetet kostade mycket frustration. Jag blev sjuk på kuppen. Självklart var det inte bara arbetet utan även privatlivet som påverkade hur jag mådde. Jobbet slutade med att jag sa upp mig. När man slutar får man en gåva för 500 kr. Jag ville skänka min gåva till Läkare utan gränser, men det fick man inte. Då tog jag ett resepresentkort, som ligger i en låda.

I veckan redovisades hur det är hos Arbetsförmedlingen. Vissa delar kan säkert appliceras på fler myndigheter, Försäkringskassan till exempel. Det är trist när chefer som inte borde ha personalansvar får fortsätta vara chefer. Det förstör så mycket, för så många. De som är kvar och är rädda om sina jobb, vågar inte stå upp och säga vad de egentligen tycker. Hade jag valt att stanna kvar hade jag med all säkerhet varit sjukskriven, åtminstone till en del.

Jag valde som sagt att ta ansvar för mig och mitt liv. Kroppsligt har jag inte mått så här bra på bra många år. Däremot har jag satt mig i en ekonomisk situation som gör att guldkanten i vardagen inte alltid blir så tjock. Jag vet vad jag har, gör vad jag vill och är glad, nöjd och lycklig med mitt liv idag. Jag lever här och nu. Det som varit kan jag inte göra något åt, släpp det! Det som kommer vet jag inget om, och är därför inget att oroa mig för idag.

Igår var jag hos mamma. Vi gladdes åt att solen sken, och att en orkide som hon har är full med knoppar.

Soppa och litteratur

På bästa plats, alldeles intill scenen fick jag plats. Vi fick en krämigt god hummersoppa med rotfrukter, kräftstjärtar och räkor och nybakat bröd samt kaffe och chokladbit. Det var fullsatt, flera extrastolar fick sättas in, bland annat till damen som jag fått med en bit på till höger. Hon hade varit på stan och bara gått till Soppscenen, och självklart fick hon en plats.

Dorotea Bromberg talade lätt, lite fort och tittade ofta på klockan, mest i början. Hon började med en bakgrundsbeskrivning av hur familjen hade det i Polen. Hon bodde tillsammans med sina föräldrar och en syster i en lägenhet på 65 kvm, tre rum och kök. Det fanns böcker överallt i hela lägenheten, i köket, i badkaret, runt toalettstolen och på alla andra ställen i lägenheten. Alla läste.

När familjen kom till Sverige bestämde pappan att gräset var lite grönare i Sverige än i Polen. Han bestämde helt enkelt att det skulle bli bra i Sverige. Föräldrarna fick jobb på universitetet i Uppsala men tankarna på ett bokförlag i Sverige kom ganska snart. De gick från bank till bank för att låna till att kunna ge ut en bok. Till slut fick de lån och satte igång, och på den vägen är det.

Dorotea Bromberg pratade om de olika Nobelpristagarna och deras olikheter. Hon berättade om några av sina andra författare. En del av förlagets böcker hade den lokala bokhandeln med sig till försäljning. Timmen som hon berättade gick väldigt fort. Lätt hade vi alla kunnat lyssna ytterligare en timme utan att det hade blivit trist.

Det kändes som lyx, att en gråmulen torsdag i november sitta och lyssna, mätt och belåten, på en mycket intressant berättare, om sitt liv som förläggare. Runt bordet före framträdandet diskuterade vi fördelningen mellan könen på besökarna. En dam påstod att det i snitt är tio procent herrar på dylika tillställningar.  Vi hann även diskutera dagstidningar. En dam hade haft Svenska Dagbladet i 30 år men nu tyckte hon att det var bara annonser och sport i tidningen. Jag var inte sen med att spä på vad jag anser om den lokala blaska jag har.

Dorotea Bromberg rekommenderde särskilt några av förlagets böcker, Margot av Bengt Ohlsson, Uppdrag Sweet Tooth av Ian McEwan, Hett blod, kalla nerver av Arto Paasilinna, Egen eld av A B Yehoshua och Tid för det meningsfulla av Bodil Jönsson. I åtta år hade hon försökt få Margot Wallström att gå med på att skriva en bok om sitt liv, inte bara om det politiska utan om människa Margot.  Uppdrag Sweet Tooth handlar om underrättelsversamhet i London på 70-talet. Arto Paasilinna är en finne som skriver roligt men som aldrig kommer att få Nobelpriset. Egen eld är en tjock men bra bok som jag beskrivit tidigare. Bodil Jönsson är fysikern som även skriver böcker. Efter pensioneringen menar Bodil Jönsson att vi har all tid i världen för allt det meningsfulla men vi har inte alltid barnets spontana nyfikenhet kvar.

 

Det inre medvetandet

Vårt undermedvetna är vårt inre medvetande, och som gjorde mig fundersam i natt. Hur är det inre medvetandet konstruerat? Är våra drömmar en del av vårt undermedvetna? Det nattliga drömmarna berättar ofta för oss om det vi inte är fullt medvetna om, eller inte vill kännas vid när vi är vakna. När du ger dig på att tyda dina nattliga drömmar har du möjlighet att bli mer medveten om dolda eller förnekande känslor, tankar eller/och information. Detta kan du sedan ha nytta av i ditt dagliga, vakna liv. Drömtydning är således inte en trosföreställning utan ett verktyg att använda sig av för att öka kunskapen om sig själv.

Jag vet att jag drömmer varje natt men jag kommer aldrig ihåg någon dröm. Det är bara när jag vaknar mitt i drömmen som jag i vaket tillstånd kan komma ihåg något ur drömmen. Därför undrar jag om det är vårt undermedvetna som försöker säga oss något eller varför vi drömmer som vi gör. Jag tror att vi bearbetar våra tankar under natten, vad vi varit med om, vad som berört oss eller något vi funderar över. Innan jag somnade igår läste jag i en bok (det brukar jag göra), en bok om en kvinna som blivit änka och som nu får olika inviter från män. Inatt vaknar jag mitt i en dröm, jag är på dejt med Fredrik Reinfeldt!!! Vi är på en restaurang. Det är allt jag kommer ihåg. Varför en person som jag vet vem det är, men inte har någon som helst koppling till, på något sätt. Han är inte min typ, vilket inte någon av partiledarna är. Är det boken jag läser som fått mig att drömma på detta sätt eller är det lunchmötet för någon dag sedan med en munter felhörning som påverkat drömmandet? De vita blommorna får symbolisera mitt rena samvete, att jag är sann mot mig själv och alla andra.

När jag vaknade av väckarklockan imorse var jag trött, trött, trött. Jag var lika trött som jag var när jag kört huvudet i väggen för några år sedan. Efter sjukskrivningen började jag jobba två timmar per dag. Då hade jag dessutom en restid på drygt två timmar per dag. Helt plötsligt blev två timmars arbete en bortvaro från hemmet på drygt fyra timmar. När jag kom hem kastade jag mig i soffan, vilade eller sov. En promenad kändes alltför oöverstiglig. Den här perioden fick till följd att jag gick upp i vikt, åt och mumsade för att trösta mig, pizza, godis och kakor – allt det jag undviker idag, och bara äter i väldigt måttliga mängder. Successivt ökades min arbetstid på till fyra timmar, till sex timmar, sen sa jag upp mig.

Jag tog ansvar för min hälsa och mitt liv. Visst, ur ekonomisk synpunkt var det helt vansinnigt, men nu mår jag så himla bra. Jag är väldigt nöjd med mitt liv, tränar för att må bra, jag gör det jag känner att min kropp behöver. Mitt företag är i sin linda, men det känns väldigt bra, jag trivs med det jag gör och den respons jag får. Jag samarbetar med mina söner, på olika sätt. Det är en ynnest. Vi hade en toppentrevlig dag igår, sonen och jag. Vi handlade, fikade, flyttade möbler, jobbade med skrivelser och bollade idéer. Fantastiskt kul!

Det gör inte ett dugg att det är gråare än grått idag. Hur många nyanser av grått finns det?

Jag tar cykeln in till Soppscenen, svänger förbi biblioteket för att lämna in en bok och ser sen fram emot en god soppa och ett intressant framträdanade av Dorotea Bromberg.

En svala gör ingen sommar

Stensvalan kom till östra Öland i torsdags. Den här sortens svala hör hemma på andra sidan Atlanten och har aldrig tidigare skådats i Sverige. Däremot har den setts på några ställen i Europa. Nu hann 400 fågelskådare se fågeln innan en sparvhök dök ner på den och åt upp den.

Dorotea Bromberg, som besöker Soppscenen i Kalmar imorgon, har gett ut inte mindre än fyra Nobelpristagare. De fyra pristagarna är isaac Bashevis Singer, Octavio Paz, Caeslaw Milosz och J M Coetzee. Dorotea Bromberg tror att hennes framgång beror på hennes bakgrund. Hon emigrerade till Sverige 1970 efter judeförföljelserna i Polen. Hon och hennes pappa startade förlaget. Hon säger: ” Vi hade ett annat kulturbagage med oss, och en annan syn på litteratur än den gängse. På så sätt har vi kunnat plocka författare ur andra språk och kulturer”. Hon ger två boktips, Egen eld av A B Yehoshua, på eget förlag. Det är en underbar bok som jag skulle vilja ge min bästa vän, säger Dorotea Bromberg. Nästa tips är Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiris som ges ut på annat förlag än hennes egna.

Det ska bli spännande att lyssna på henne imorgon.

Fyra par vantar ska idag skickas iväg till Uppsala. Jag är väldigt nöjd med vantarna, så jag hoppas även att kunden blir nöjd.

Jag passade på att äta fisk igår. Den serverades med potatis och spenat. Då kom jag att tänka på när jag hade tandställning som vuxen. Det var då bäst att välja något annat än spenat som fastnade i ”rälsen”. Jag hade tandställning både uppe och nere. Efter tio år har jag fortfarande tandställning, fast på insidan av tänderna. Det får jag ha livet ut eftersom tänderna annars skulle gå tillbaka till sitt ursprungsläge, och frågan är om det var värt besväret. Ja, min tänder blev raka och är på led men mitt utseende förändrades, och jag var nöjdare med hur jag såg ut före renoveringen.

Det hände en kul hörselförveckling under lunchen. Vid bordet bakom G och mig satt en man som jag tidigare varit kollega med. Jag vet inte om han kände igen mig, men vi hälsade inte. När han gick sa jag till G: Jag har varit kollega med honom. G tyckte att jag sa: Jag har legat med honom. Ridå!! Det hade jag inte. Den här mannen hade ett stort skrivbord. På sitt skrivbord hade han det ärende han höll på med för stunden, inget annat. Han har nog varit ungkarl i hela sitt liv. Det är vad jag tror, men man vet aldrig. Osvuret är bäst.

Gör något kul idag! Det ska jag göra. Snart ska jag hämta sonen. Vi ska handla och sen ska vi möblera om hos mig. Det blir jättekul.