Renovering pågår och lite nystickat

Renoveringen pågår, om någon missat det. Några nya skåp har kommit på plats, och andra väntar på att komma på plats. Ugnen och spishällen är inköpta och ska på plats i nästa vecka, liksom ett hörnskåp med karusell, som ska sluka mycket grytor och kastruller. Det kommer att bli så bra. För tillfället är det de gamla kakelplattorna in mot badrummet som är lite problematiska att få ner. Där det är betong föll de lätt medan där det är gips bakom – där är det problem.

Mitt i alltihop stickar jag av mina restgarner, små, små strumpor till lille lillebror eller någon annan liten bebis. De blå är i storlek 18-19 och de med orange och andra färger är för fötter i storlek 15-17.

Vid dagens lunch träffade jag på en tjej som jobbar med bland annat djurskydd. Hon hade nyligen varit på vildsvinskonferens, och kunde berätta att svinsvinsstammen här nere minskade med 30 procent förra året. Det tackar jag för. Vi njuter båda av det fina vårvädret. Hoppas du gör detsamma.

Jills veranda i Nashville

Jag har inte sett de tidigare programmen i serien, men igår ville jag se programmet. Gästen i programmet var Kristian Gidlund. Programmet spelades in i slutet av maj och början av juni 2013, drygt tre månader före hans död. Kristian var mycket märkt av sin sjukdom, men vilket program! Det var så fint, så vackert och så fruktansvärt sorgligt. Programmet berörde mig djupt. Kristian, som inte hann fylla 30 år, pratade så klokt och så insiktfullt om sin situation. Han funderade mycket på sina ofödda barn, och hur han skulle agerat om han haft barn. Kristian pratade om sitt största problem, inte om hur ont han hade (för det hade han), utan om föräldrarnas trauma att mista sin yngste son. Han hade med sig en önskelista på saker han ville uppleva i Nashville, och det allra flesta punkterna fick han uppleva. Det var ett mycket starkt program, och ett av de bästa program jag sett. Går det att se, gör det!

Andra har det svårare

Vid tiotiden skulle jag och snickaren gå till ett byggvaruhus. På mitt område, mellan gästparkeringen och det ena miljöhuset, låg en man på marken. Han låg inte med huvudet lutat mot marken utan höll det som om han låg på en kudde, men utan kudde. Snickaren gick dit för att se om mannen behövde hjälp. Det behövde han. Han var så full att han inte kunde gå för egen maskin. Mannen fick stöttning in till sig, bättre att han ligger inomhus än ute på marken. Alla är människor, medmänniskor, även de som har det svårt.

Efter att ha sprungit runt i gångarna och snirklat oss igenom varuhuset som tillhandhöll min kyl/frys, och en lång stund väntat och pratat med olika personal, fick vi en lapp med ett telefonnummer på som vi skulle ringa när vi kom hem och kunde läsa på min kyl/frys. Där mötte vi Stellans morfar, som skulle ha en väldig massa skåp till ett nybyggt café på campingen som de har.

Sen var det dags för mat. När jag gick på toaletten, hörde jag från ett bås en tjej som storgrät. Jag förstod att hon i allt elände hade någon i andra änden på telefonluren, för jag kunde höra några grymtande ljud. Det var väldigt olustigt. Två jobbiga händelser på en och samma dag. Det är bara att konstatera att det finns många som har det svårt.

Igår när jag satt mitt i röran och stickade blev det dessa små söta restgarnssockar i den allra minsta storleken, 15-17. Jag kan också passa på att gratulera en väninna som i dagarna blev februarifarmor till en pojke.

Det är inte lätt just nu

Renovering pågår, inte en sak finns på rätt plats, eller nästan inte i alla fall. Jag brukar kunna jobba i kaos, men nu känns det övermäktigt. Vad gör jag då? Jo, jag sätter mig ner och stickar!

Dagen har varit så här: När jag står i duschen (ja, jag tar med mig telefonen in i badrummet – det är praktiskt) ringer telefonen. En glad son är på bokrea och undrar om jag är detsamma. Nej, det är jag inte, och jag ska inte gå på bokrea, eftersom jag inte ska köpa annat än någon ensataka bok framöver.

Sen snickrades, spikades och sågades det en lång stund. Ett skåp åkte ut och andra skåp blev mindre. Det är sågdamm överallt, även på alla prylar som jag dammade igår. Dammsugarpåsen är bytt.

Dags för lunch på ett ställe som idag serverade rödspätta med väldigt god remouladsås. En hylla till köket i vitt valdes ut, två hyllplan och under en metallskena med krokar på. Samtal till sonen d.ä. som ombads sätta ner en fåtöljfot som ska svetsas i sitt trapphus. Foten hämtades och en billast med bråte lämnades på återvinningen. En skål gick mitt itu, katten trampade i ett fat så det sprack och gamla skåpsdelar, allt finns nu på återvinningen.

Mitt i alltihop har jag betalat fakturor, pratat om företag som inte betalar i tid, vilket elände de kan ställa till med för den som inte får betalt på utsatt tid. Telefoneländet är klart, äntligen, från den 24 september 2013 till en bit in i februari 2014, bara för att jag stannade och samtalade med en säljare som gick händelserna i förväg. Jag ingick aldrig något avtal men hotades ändå av en betalningspåminnelse innan jag fick stopp på eländet.

En slagborrmaskin är lånad, skruvar är köpta för betong, för gipsskiva och för cement. Jisses vilket liv det ska bli när den brummar på, maskinen alltså.

Katten ligger mest och kurar på en stol under bordet, så hon inte syns. Hon gillar inte förändringar. Det gör jag, oftast i alla fall, för det blir oftast bättre än det var innan förändringen. Så blir det definitivt hemma hos mig. Jag fick en offert på spishäll och ugn på ett elektronikföretag, som jag troligen ska anta. Äntligen får jag ugnen i arbetshöjd. Min rygg blir inte yngre, och det är väldigt praktiskt med ugnen i arbetshöjd, för det har jag haft i andra boenden som jag haft.

Igår var jag på kollo och klippte grenar och njöt av stillheten och vårblommorna.

Februarisöndag med vårväder

Det har varit ljuvligt, underbart och soligt vårväder hela dagen, om än lite i blåsigaste laget. I lä var det bara så härligt, härligt. Promenader blev det både till kollo och till ett matställe på andra sidan bron. Jag har inte gått över bron till Öland om någon trodde det, det är förbjudet dessutom. Jag hör när bilarna susar förbi på E22an. För att komma över den finns en gång- och cykelbro, till ett stort köpcentrum där jag kan köpa i princip allting.

Av bara farten blev två par gröna strumpor klara, ett par i storlek 26-28 och ett par i storlek 29-31. De små vintergäcken är så fina i den lilla, lilla gräddkannan.

Nu har jag fått tag på en bok av Anne B Ragde som heter ”Vila på gröna Ängar”. Jag fick boken av en snäll väninna. Boken handlar om Torunns tillvaro som fullständigt vänts upp och ner efter faderns plötsliga död på släktgården Neshov. Ett stall fullt med grisar att sköta om, ett gammalt nedgånget hus, tre aningen udda släktingar och så en extraarbetare som hoppfullt uppvaktar henne. Kan storstadsflickan från Oslo hantera denna oväntade utveckling av livet? Vill hon?

De andra i familjen Neshov är upptagna av egna nya livsprojekt och har inte tid för gården. Äldste farbrodern Margido är begravningsentreprenör och håller just på att utvidga sin verksamhet och den yngre farbrodern Erlend och hans partner väntar barn tillsammans med två kvinnor. Så kommer sommaren och familjen samlas åter på Neshov. Torunn har ett beslut att fatta som kommer att påverka allas framtidsplaner.

Jag har inte kommit så långt i boken men den är mycket intressant så här långt.

Nu skapar jag igen

Igår hade jag en trevlig och trivsam stund med en tidigare kollega som visar sig vara väldigt kreativ. Hon berättade om det ena projektet efter det andra, och jag blev så inspirerad att jag genast cyklade hem och tog tag i pågående projekt. Ett par små strumpor i storlek 24-25 blev klara, fin ljusblå färg. Ett par liknande fast i grönt och en storlek större blir klara under dagen. Dessutom tog fram projekt modell större, en kofta i bomullsgarn. Alla bitar är klara. De ska bara monteras, och det är där jag brukar stupa. Sticka är kul men sy ihop är inte kul. Jag vet att jag köpt knappar, fina knappar som passar perfekt till, men var har jag gömt dem.

För ett tag sedan skulle jag göra en god fisksoppa efter Barbros recept. Av olika anledningar blev det aldrig av, men nu är det snart dags att ta fram receptet, och var gömde jag det, bland alla andra recept eller mellan några andra blad…………

När jag ändå var på stan igår var jag inne på Systembolaget och beställde några flaskor gott mousserande vin från Agent Clay. Det är kul att prova lite från beställningssortimentet. Agent Clay är duktiga på att informera om sina viner, mycket produktfakta. Jag uppskattar det. När vinet finns hemma får jag ett sms, så smidigt och bra.

Vilket underbart väder! jag har varit ute flera gånger, en gång till kollo. Där plockade jag några vintergäck som jag satte i en pytteliten gräddkanna. Passa på och njut av dagsljuset och känn solens värme i strålarna.

Kontemplation

Efter några alltför hektiska dagar, då jag inte haft tag i ett par stickor, och knappt öppnat en bok, ska jag nu ägna mig åt lite kontemplation. Kontemplation har blivit ett modeord som jag egentligen inte tycker om, men ändå använder idag.

Njut av den härliga vårkänslan som finns i luften och i marken, och av att det blir allt ljusare! Dagarna blir längre. Underbart om du frågar mig.

Helt urblåst

Jag hör hur det blåser, viner runt knuten. Tallarna bakom skolan vajar och det ser inte alls trevligt ut. Vädret lockar inte till utevistelse. Jag ska uträtta en del ärenden, så ut ska jag, frågan är om det blir med cykel eller inte. Troligen inte.

Här hemma ser det ut som en tromb gått fram. Ingenting finns på sin vanliga plats. Medan jag var i Stockholm är golvet lagt. Det fattas bara någon planka längs med köksskåpen och under frysen. Innan de nya listerna är på plats är det omöjligt att ställa tillbaka allting på sina platser, så jag får stå ut.

Det blir bakning idag, surdegsbullar och granola, om jag nu kan säga att jag bakar granola. Jag passar på när ugnen ändå är på, att göra god mûsli att hälla i filen. Det får bli efter principen ”man tager vad man haver”.

Ska du göra något kul idag? För kul ska vi ha. Livet är så kort. Då gäller det att göra det bästa av allting, ha roligt när jag kan, inte sura, inte tjura.

Åter till fattigdom och elände

Så är jag hemma igen, om någon missat att jag varit borta.

På nytt har jag varit en tur till Stellan. Förskolan var stängd i fredags. Jag antar att personalen hade någon form av personaldag. Då är det ju bra om barnen inte är där. Jag fick då förmånen att vara med Stellan. Han ”pratar” mycket, och vi undrar vad han pratar om. Vissa ord förstår vi såsom macka, ost och apelsin, och givetvis mamma och pappa, men sen, vi är så nyfikna.

Stellan och hans pappa provar en hoppgrej. Det är en försiktig liten kille när han är ute på okänt vatten, så det var säkrast att vara i pappas famn.

Jag har haft så kul och längtar redan till nästa gång.

Resan gick med buss, en linje som går mellan Stockholm och norra Öland. Idag var det så många resande att en buss gick till Kalmar och en till Öland. Jag satte mig på bussen till Kalmar. Alla passagerarna var tidiga, trängdes och nästa alla skulle vara först, fastän vi alla hade bokade platser. Vi kom iväg 20 minuter före utsatt tid och i Kalmar var vi en halvtimme före tabellen. Det är sällsynt och oftast är det tvärtom. På bussen hann jag läsa ut Anna Janssons bok ”På glödande Kol”. Det var inte en av hennes bästa böcker. Jag hann också sticka på en socka som nästan blev klar.

Barnen börjar sitt sportlov imorgon, helt utan snö. Då svämmar stan över av lediga barn i alla storlekar.

Ingen har väl missat att vi tog ett guld idag också, i herrarnas stafett, trots att startmannen tillika debutant i dessa sammanhang blev trampad på skidan av en ryss så den åkte av. Det gäller alltså OS i Sotji för den som inte alls är intresserad av sport.

Vilse i stan

Jag saknar inbyggd kompass. Hela tiden går jag åt fel håll, känner aldrig igen mig och hamnar helt fel. Jag kan gå runt, runt och det kan ta hur lång tid som helst innan jag kommer dit jag ska.

Så här ser det ut när jag tittar åt vänster. Mitt emot är det något stort företag som har sitt huvudkontor. I fredags fanns det personal kvar när klockan var halv sex. Idag på förmiddagen när jag varit ute och handlade gick jag först åt fel håll, så det blev extra långt till butiken. På vägen tillbaka var jag helt fel och fick ringa för att bli lotsad åt rätt håll.

Under veckan i Egypten för snart ett år sedan gick jag fel varje dag när jag skulle gå till poolen. Ändå hade jag femtio procents chans att gå rätt, men jag tror inte jag gick åt rätt håll mer någon enstaka gång. Så kass är jag.

Hurra vad vi är bra, idag tog vi guld i tjejstafetten. Charlotta Kalla var hur stark som helst, mycket imponerande!

Trevlig lördagskväll!