En dag i solen

Ja, det blev en dag i solen. Natten var kall med flera minusgrader. Jag har varit på landet hela dagen. Det jobbades inomhus med borr, hammare och såg, så vi damer flydde ut i trädgården. Utrustade med varsin kratta gick vi loss på gamla löv, plockade pinnar och rensade upp där vi kom åt. Lätt fyllde vi långt över tio säckar fullpackade med sådant som ska brännas. Något lite åkte i komposten. Vi hittade blommor som vi inte skulle sett på ett tag. Vi varvade jobbet med pauser av olika slag. Vi hade trevligt och njöt av det fina vädret. Nu stramar och hettar det i skinnet, där solen kommit åt. Ryggen känns och den obligatoriska blåsan i tumgreppet är på väg. Jag är trött och har druckit för lite vatten, så nu får jag bälga i mig några stora glas vatten. I natt hinner jag nog knappt lägga huvudet på kudden innan Jon Blund är där med sitt sömnpulver. Jag blir behagligt trött av kroppsarbete. Jodå, inne blev det gjort det som skulle göras i etapp ett. Även inomhusjobbarna kommer säkert att sova gott i natt. Tack C för god mat och gott fikabröd! Tack alla inblandade grabbar för ett bra jobb!

Söndag med såväl sol som blåst

Jaha, då är det söndag, en bra dag med plusgrader, sol och en del vind. När solen skiner så syns det att jag borde tvätta mina fönster, men inte idag, när det är söndag. Det får bli en dag när det är plusgrader och lite behagligare i luften. Kanske ska jag rent av vänta in sopmaskinen, den som sopar undan allt grus som samlats under vintern.
Efter en sticktimme, jag stickar på en blå sjal, blev det dags för promenad.
Jag försöker smälta gårdagens alla intryck, funderingar och har begärt ytterligare information. Sen får vi se vad det leder till. Hoppet är det sista som överger människa sägs det, så än hoppas jag.
På min promenad såg jag vintergäck i en trädgård. De var för långt borta för att bilden skulle bli bra, men snart finns de överallt.
Trots att det är söndag har jag tagit ut lite papper inför veckans arbete. Det gäller att ligga i startgroparna, att vara förberedd och påläst.
Träningsvärken börjar ge med sig, så nu kan jag träna igen, men inte så hårt. Lagom är alltid bäst, även om det ibland är lite trist. En rörelse som jag behöver göra ofta är att vrida huvudet och titta bakåt , över axeln, först åt vänster och sedan åt höger, eller tvärtom, så många gånger som känns bra. Det är då jag inser hur stel jag är, hur det knakar och brakar, och särskilt om jag rullar axlarna framåt och sen bakåt. Prova och känn!

Vinter, brrr!

Vilken köldknäpp vi fått. Kallt, kallt, kallt, men vackert, nästan ingen vind och en blek sol som skiner så gott den kan. Det är hård tjäle i marken, inte för att jag har försökt att gräva, men det sägs så. Jag var på kyrkogården och tände ljus, och skulle då kasta de vissnade rosorna som stod i vasen. Jag fick inte upp varken blommor eller vas. De hade frusit fast.
I min stickiver, stickar jag två plagg från samma nystan, en poncho från ytterändan och en sjal från innerändan av garnet. Båda är snart klara. Sjalen är en pyttipanna, sjalen som är så kul att sticka. Det går fort och blir bra oavsett garn. Ponchon är jag däremot mera tveksam till. Den verkar inte alltför tilltagen i måtten, men vi får se efter montering.
Siktet idag är inställt på att få något projekt klart, en härlig promenad i solsken med lunch emellan och sen ladda inför kvällens föreläsning. Det ska bli spännande att lyssna, ta in och lära, träffa trevliga människor och hoppas att bilen inte frusit fast.

Lite hit och lite dit

Måndagen började kall och kulen, lite, lite snö hade det kommit i natt. Det var tjocka kläderna på, skjuts åt ett håll, fika i stan, byte av bok, byte av skor och så handla lite mat, mest till katten.
Lite gnäll, jag blir så trött på alla som roffar åt sig allt som är löst. Lägger någon fram något som alla får ta av så finns det alltid någon som tror att allt löst är mitt! Så är det inte. Tacksamt tar jag en, om det är något som jag vill ha, och som jag får ta. Jag delar med mig till andra. En del lever efter mottot, allt ljus på mig och allt till mig, men själva ger de inget. Det är min raka motsats. Jag ger hellre bort än tar emot. Det är en glädje för mig att kunna ge bort något till någon som behöver något.
Någon som verkligen har det svårt just nu är en tidigare kollega. Hon miste sin man för en vecka sedan. Han var sjuk men inte dödssjuk. Hon har slitit och slitit, så nu kan hon börja pusta ut. Just nu är hon fortfarande i chock, men det ljusnar för henne också. Hon vet att jag tänker på henne.

Mera skor och lite annat

Skorna jag hämtade hem i veckan är provgångna. De är lagda i kartongen igen, och ska återlämnas kommande vecka. Jag har letat och undersökt om det inte ska finnas ett enda par skor i rätt storlek som passar till mina fötter. Nu är jag på jakt efter ett par skor av märket Asics och modellen Gel Foundation (låter som en ansiktskräm). De ska finnas. Dem tror jag på.

Annars får jag väl beställa ett par hos Knulp i Stockholm. Där tillverkar de skor efter mina fötter för samma peng som ett par bra sportskor eller ett par helt vanliga skor hos Gudrun Sjödén, som är tillverkade i Portugal!

Jag blir överöst med kataloger och mejl från nämnda företag. Senaste katalogen bläddrade jag igenom och fastnade för ett par plagg, men efter att ha gått igenom katalogen och kollat var plaggen är tillverkade – Kina, Indien, Marocko, Bulgarien, Portugal, Grekland (jag kan ha glömt något land), så blir det inget köp för min del. Priserna är alltför höga, för jag kan inte tänka mig att sömmerskorna i respektive land får en anständig lön. Dessutom är jag inte alltid nöjd med kvaliteten. En parkas har tappat färgen trots att jag tvättar den efter anvisningen och i tvättmedel för mörk tvätt. Parkasen är marinblå.

Något positivt? Jadå, flera bra samtal, såg vintergäck under dagens promenad och en massa annat. Under min promenad kom jag fram till stora skyltar som mäter hastigheten. Med stora röda siffror visar skylten din hastighet när du passerar. För min del var farten 5 km/tim, inte så illa av en gammal fossil. Jag blev faktiskt riktigt full i skratt för jag kunde inte ens drömma om att de promenerandes fart skulle noteras, men det gjorde den.

Det tuffar på

Det är bra med rutiner. Då blir grejer gjorda, i rätt tid och på ett bra sätt.
Idag har jag fortsatt lite med vårbruket, som påbörjades för drygt en vecka sedan. De krukor som idag inte visade några livstecken, åkte i soppåsen. De krukor som växt till sig sedan senast, fick ny jord och nya krukor. Nu är det bara att vänta på blomknoppar.
Äntligen hade jag tid för att leta skor, igen! Jag gjorde ett försök i mellandagarna, men de skorna lämnade jag tillbaka. De satt inte bra. Nu gick jag till en butik för besvärliga fötter. Jag fick hjälp av en bussig tjej som lämnade mig med tre par skor att prova medan hon tog hand om en annan kund. Jag provade runt och bestämde mig för ett av paren. De fick följa med hem på prov. Jag ska gå här hemma och känna om det är rätt skor för mina fötter. Det hoppas jag.
Jag har hunnit läsa några historier ur ”De sista vittnena” av Svetlana Aleksijevitj. Det är en riktigt bra bok. Hon hade bett hundra personer som var barn när det var krig att berätta sin historia om kriget. Varje berättelse börjar med namnet på barnet, åldern på barnet och nuvarande sysselsättning. Det är så klart hemska berättelser. Alla är hungriga. Barndomen tog slut med de första skotten. Det är en viktig bok, tycker jag, att få berättelssen av dem som var där, mitt i kriget.
Jag pratar ofta med mina söner. Den ene frågade nyligen vad jag gjort under dagen. Jag svarade att jag inte varit bokad på något särskilt. Då säger sonen:”Då har du läst ut två böcker idag?”