Det tuffar på

Det är bra med rutiner. Då blir grejer gjorda, i rätt tid och på ett bra sätt.
Idag har jag fortsatt lite med vårbruket, som påbörjades för drygt en vecka sedan. De krukor som idag inte visade några livstecken, åkte i soppåsen. De krukor som växt till sig sedan senast, fick ny jord och nya krukor. Nu är det bara att vänta på blomknoppar.
Äntligen hade jag tid för att leta skor, igen! Jag gjorde ett försök i mellandagarna, men de skorna lämnade jag tillbaka. De satt inte bra. Nu gick jag till en butik för besvärliga fötter. Jag fick hjälp av en bussig tjej som lämnade mig med tre par skor att prova medan hon tog hand om en annan kund. Jag provade runt och bestämde mig för ett av paren. De fick följa med hem på prov. Jag ska gå här hemma och känna om det är rätt skor för mina fötter. Det hoppas jag.
Jag har hunnit läsa några historier ur ”De sista vittnena” av Svetlana Aleksijevitj. Det är en riktigt bra bok. Hon hade bett hundra personer som var barn när det var krig att berätta sin historia om kriget. Varje berättelse börjar med namnet på barnet, åldern på barnet och nuvarande sysselsättning. Det är så klart hemska berättelser. Alla är hungriga. Barndomen tog slut med de första skotten. Det är en viktig bok, tycker jag, att få berättelssen av dem som var där, mitt i kriget.
Jag pratar ofta med mina söner. Den ene frågade nyligen vad jag gjort under dagen. Jag svarade att jag inte varit bokad på något särskilt. Då säger sonen:”Då har du läst ut två böcker idag?”