Mera skor och lite annat

Skorna jag hämtade hem i veckan är provgångna. De är lagda i kartongen igen, och ska återlämnas kommande vecka. Jag har letat och undersökt om det inte ska finnas ett enda par skor i rätt storlek som passar till mina fötter. Nu är jag på jakt efter ett par skor av märket Asics och modellen Gel Foundation (låter som en ansiktskräm). De ska finnas. Dem tror jag på.

Annars får jag väl beställa ett par hos Knulp i Stockholm. Där tillverkar de skor efter mina fötter för samma peng som ett par bra sportskor eller ett par helt vanliga skor hos Gudrun Sjödén, som är tillverkade i Portugal!

Jag blir överöst med kataloger och mejl från nämnda företag. Senaste katalogen bläddrade jag igenom och fastnade för ett par plagg, men efter att ha gått igenom katalogen och kollat var plaggen är tillverkade – Kina, Indien, Marocko, Bulgarien, Portugal, Grekland (jag kan ha glömt något land), så blir det inget köp för min del. Priserna är alltför höga, för jag kan inte tänka mig att sömmerskorna i respektive land får en anständig lön. Dessutom är jag inte alltid nöjd med kvaliteten. En parkas har tappat färgen trots att jag tvättar den efter anvisningen och i tvättmedel för mörk tvätt. Parkasen är marinblå.

Något positivt? Jadå, flera bra samtal, såg vintergäck under dagens promenad och en massa annat. Under min promenad kom jag fram till stora skyltar som mäter hastigheten. Med stora röda siffror visar skylten din hastighet när du passerar. För min del var farten 5 km/tim, inte så illa av en gammal fossil. Jag blev faktiskt riktigt full i skratt för jag kunde inte ens drömma om att de promenerandes fart skulle noteras, men det gjorde den.

Annonser

Det tuffar på

Det är bra med rutiner. Då blir grejer gjorda, i rätt tid och på ett bra sätt.
Idag har jag fortsatt lite med vårbruket, som påbörjades för drygt en vecka sedan. De krukor som idag inte visade några livstecken, åkte i soppåsen. De krukor som växt till sig sedan senast, fick ny jord och nya krukor. Nu är det bara att vänta på blomknoppar.
Äntligen hade jag tid för att leta skor, igen! Jag gjorde ett försök i mellandagarna, men de skorna lämnade jag tillbaka. De satt inte bra. Nu gick jag till en butik för besvärliga fötter. Jag fick hjälp av en bussig tjej som lämnade mig med tre par skor att prova medan hon tog hand om en annan kund. Jag provade runt och bestämde mig för ett av paren. De fick följa med hem på prov. Jag ska gå här hemma och känna om det är rätt skor för mina fötter. Det hoppas jag.
Jag har hunnit läsa några historier ur ”De sista vittnena” av Svetlana Aleksijevitj. Det är en riktigt bra bok. Hon hade bett hundra personer som var barn när det var krig att berätta sin historia om kriget. Varje berättelse börjar med namnet på barnet, åldern på barnet och nuvarande sysselsättning. Det är så klart hemska berättelser. Alla är hungriga. Barndomen tog slut med de första skotten. Det är en viktig bok, tycker jag, att få berättelssen av dem som var där, mitt i kriget.
Jag pratar ofta med mina söner. Den ene frågade nyligen vad jag gjort under dagen. Jag svarade att jag inte varit bokad på något särskilt. Då säger sonen:”Då har du läst ut två böcker idag?”

Poncho på gång

Nu har jag bestämt mig för att göra lite annat än bara vantar och sockar. Garn har jag i massor, av olika tjocklekar och färger. För ett antal år sedan köpte jag ett lager från någon som hade garnbutik men som skulle byta leverantör. Korkad som jag är mellan varven köpte jag hela lagret, osett. Därför har jag mängder med garn som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Så därför började jag på en poncho, och har kommit en bit på väg. Det ska bli spännande att se hur den blir.

Jag har så många kreativa människor runt omkring mig, som har så mycket kul på gång. Någon ska gå en kurs, någon annan ska söka samarbete med annan entreprenör. Det känns som jag har lite idétorka, inte kommer till skott, inte kommer framåt. Ibland sitter jag lite i ett vakuum, känns det som.

I Skåne har redan vintergäcken tittat upp. På mina rundor har jag inte sett skymten av någon vintergäck ännu. Idag blåste det hårt, det var inte särskilt många grader, även om solen tittade igenom molnen, så var det kallt.

Vårmorgon?

Fåglarna kvittrar. Det är nio grader varmt ute, inte mycket vind och det ser ut att bli en underbar dag. Det får bli mycket uteaktiviteter, fånga dagen liksom!
Läsa bok, sticka, föra räkenskaper, det får vänta.
Har du tränat på ”fällkniven”? Ligg på rygg, upp med armar och ben tills de möts. Det känns i min rygg, och det var meningen, att träna mage/rygg.
Mina växter som inte är orkidéer har fått vatten. Alla orkidéer är i blom, i knopp eller nästan i knopp. Härligt!
Njut av dagen, den kommer inte tillbaka!

Äntligen plusgrader!

Varje morgon när jag går till soprummet hinner jag känna efter om det är halt eller inte halt. Idag var det delvis bart på trottoarerna, och på andra ställen var det grusat i massor, så risken för att halka omkull på grund av is var minimerad. Jag gick delvis tipsrundan, och konstaterade att de frågor jag kunde var lätta. Så är det alltid. Det vi kan är lätt, för oss. Utefter vägen gick jag ifatt en man som höll en krycka på ett lite konstigt sätt. Han kommenterade att jag hade raska steg. Då stannade jag upp och sa att jag hade inte alls bråttom. Han berättade att han varit med om en olycka för fyra år sedan, legat länge på sjukhus, sedan suttit i rullstol ett antal månader och så sakteliga kommit igång, och nu alltså kunde gå med stöd av en krycka. Fantastiskt att höra hur tacksam han var för att på nytt kunna göra så enkla saker som att gå på toaletten och kunna duscha på egen hand. Vi andra har också mycket att vara tacksamma över. Vi skildes vid frågan om kaffets ursprung, kommer det från Peru, Kuba eller Etiopien? Mannen trodde på Peru och jag trodde på Etiopien. Däremot valde vi bort Kuba.

En från Sverige och en från Japan träffades på en tillställning och började prata om märkligheter i de båda länderna. Hen från Sverige fann det mest märkliga i Japan var att sitta på rad på toaletterna, alltså utan vägg emellan, medan hen från Japan fann det märkligaste här i Sverige var att ta fram en näsduk ur fickan, snyta sig och så stoppa tillbaka den i fickan. Jag kan ju säga att sitta på allmän toalett tilltalar inte, men inte heller näsduksanvändningen på beskrivet sätt känns särskilt fräsch. Finns det fortfarande någon som använder tygnäsduk?

Ett inlägg om störande ljud

Det är inte ofta jag skriver så mycket personligt eller privat, men nu ska jag göra det. Jag bor i ett flerfamiljshus från 60-talet. Det är ett betonghus med väggar hårda som sten och väldigt, väldigt lyhört. Jag kan inte sätta upp en tavla där jag vill ha den utan där betongkroken fäster. Hyllor ska vi bara inte prata om. Ljud transporteras genom huset och en del påstår från andra trappuppgångar. För mig räcker det med den granne som bor ovanpå. Jag har bott här i snart fem år, och haft samme granne hela tiden. Av och till har jag bråkat med honom, jag har vädjat till honom att använda hörlurar när han vänder dag till natt. Jag vill inte höra hans ljud i mina öron under natten. Enligt föreningen är det natt mellan elva på kvällen och sju på morgonen. Då ska det vara tyst, men naturligtvis måste det få förekomma naturliga ljud, till exempel människor som jobbar sent och vill både duscha och äta när de kommer hem. Det är inte dessa ljud som stör utan det är de enerverande ljud som kommer från någon som sitter och spelar poker på nätterna för att få ihop till månadsavgiften för bostaden, spelar tevespel eller glor på teve. I de perioder när han inte jobbar, vilket är större delen av tiden, blir dagen natt för honom. Han är som mest aktiv från sen eftermiddag till tidig morgon. Det är inte alltid han kommer ihåg att dämpa ner sitt ljud. För mig är det skillnad som natt och dag när jag får sova ostört mot när jag inte får det. Då vaknar jag för sent och är så mosig i huvudet att jag har svårt att fungera under dagen. Skulle jag gått till jobbet hade jag inte orkat det. Den som någon gång suttit i ett kontorslandskap förstår vilka ljud jag menar, ljud som inte är till mig men som jag ändå får in i mina öron, och som min arma hjärna tror att den måste ta hand om. Jag har varit ute på nätterna för att se var det lyser. Det är alltid hos min granne, och hos flera andra också, vilket gör mig en aning förvånad. Är det ingen som jobbar och som behöver sin nattsömn? Jag har ringt på hos grannen mitt i natten vid ett flertal tillfällen. Jag har haft vicevärden med mig upp mitt i natten för tillsägelse. Detta hjälper ett par kvällar, sen är det glömt. Han är ingen granne jag vill ha, och han tycker säkert detsamma om mig. Jag är känslig för ljud, vill ha det tyst omkring mig (behöver ha det tyst omkring mig). Varken han eller jag borde kanske bo i ett flerfamiljshus. Han gör dessutom något som jag aldrig gör, står i balkongdörren och röker, och kastar sedan ut fimpen på gräsmattan! Vad skulle du göra i motsvarande situation? Jag tycker jag gjort allt som kan begäras av mig, men uppenbarligen så nonchalerar han det, bryr sig inte, skiter i vad jag och vicevärden säger. Så det är inte varje morgon jag utbrister: Åh, vad jag har det bra!

Kallt, kallare, kallast

Det är kallt. Ibland är det kallare och vissa dagar känns det som kallast. Då är det ändå ”bara” mellan 10 och 15 grader kallt. Beroende på vind och fuktighet kan det kännas betydligt kallare än vad termometern visar. För min del är det bara att konstatera, jag är ingen vintermänniska. Ändå har jag varit på vintersemestrar, varför då? Ja, det undrar jag också. Det har inte varit kul. En gång när jag åkte från Norge slängde jag mina skidskor i papperskorgen. Jag har aldrig skaffat några nya. Mina skidor gick säkert samma väg någon gång för evigheter sedan.

Annars snurrar det på som vanligt överallt. Trots kylan finns det en och annan liten pippi som kvittrar. Politiker skyller på varandra, precis som vanligt. Alla fel är det alltid någon annat som har gjort, eller så har de fått fel upplysningar.

För tillfället läser jag mycket bra bok, ”Ljuset vi inte ser” av Anthony Doerr, faktiskt en av de bästa böcker som jag läst. Den handlar om den lilla blinda franska flickan och den hörselskadade tyske pojken. Vi får följa dem parallellt under andra världskriget. Boken är mycket speciell, och är vackert skriven om krigets fasor och grymhet men också om godhet. Läs den!