En reseberättelse

vägs endealla stenarnaLudvikascenenmera bryggaLördag – tidig start i bil på väg norrut. Glasspaus i Tindered. Resecentrum i Norrköping, en passagerare klev av för att fortsätta sin resa med tåg. Anlände till Rättvik på eftermiddagen. Promenad runt på orten och på den långa bryggan som är 638 meter lång och verkar vara sponsrad av de flesta i Rättvik. Alla sponsorer får sitt namn på en bräda. Längst ut på bryggan finns en liten kiosk med kaffe i plastmugg och Delicatokakor.

På kvällen konsert i Dalhalla med Malena Ernman, en fransk orkester som kunde hantera sina instrument på det allra bästa sätt och Kalle Moraeus och hans orkester Hej Kalle. Malena Ernman imponerade med sin röst, sin variation och sin spektakulära avslutning. Därtill hade hon en lång rad av klänningsbyten, alla hellånga och de flesta i fodralmodell, och alla i olika färger. Som avslutning tog hon trappan ner från scenen och slank ner i vattnet, simmade ut en bit och tackade för kvällen. Orkestern spelade medan hon sprang och bytte till en torr klänning, och sen fick vi ett antal extranummer. Sammanfattningsvis, en helt magisk kväll.

Söndag – besök hos Carl Larsson och hans fru i deras hem i Sundborn. Guiden var barnbarns barnbarn till Carl och Karins dotter Kersti. Hemmet används alltjämt av familjen privat varför vi fick se valda delar av rummen. De rum vi fick se var alla mycket färgrika, en del ljusa, andra mer murriga men alla hade finurliga detaljer. Det behövdes säkert eftersom familjen var nio personer stor. Barnen satt i åldersordning vid borden. Carl hade det äldsta barnet på sin vänstra sida och hustrun Karin på sin högra sida.

Sen lunch i min tidigare hemstad Ludvika. Där bodde jag i tio år och körde upp till huset där vi bodde. Det var alldeles för mycket växter. Det såg ovårdat och överväxt ut, en omotiverad plattsättning, en onödig portal ner till sutterängvåningen och en urfånigt byggd ”vägg” från garaget och in till huset. Det hela var en stor besvikelse att se men det var kul att vara tillbaka i Ludvika, som jag lämnade i december 1999.

Övernattning i Regna – där slutar allmän väg. En liten by med ett fåtal hus med kyrkan mitt i byn. Det fanns ändå en mycket trevlig hantverksbutik som heter Hönsgården, en liten utställningsdel som heter Titthålet och ett litet fik med hembakat. Alla i byn gör något hantverk som de säljer i butiken och turas om att stå i butiken. Det ger helt klart en sammanhållning i byn. Sov som en stock och vaknade till en fin måndagsmorgon.

Måndag – färden gick vidare mot Finspång, en titt på slottet och en promenad i slottsparken, innan färden gick mot gamla Linköping. Där letade jag upp Cloettas butik och handlade på mig lite onyttigheter. Vädret var härligt så det var skönt att promenera omkring i kvarteren som avslutades med en fika, en kopp svart kaffe för 25 kronor och en hallonmuffins för lika mycket. Stannade till och tittade på ”Visans skepp” i Storebro där många av våra mest kända visförfattare finns representerade, till exempel Astrid Lindgren, Dan Andersson, Beppe Wolgers. Därefter sen lunch på hotell Mosippan i Målilla som var en positiv överraskning. Förmodligen har hotellet tidigare varit sanatorium.

Kaffe, caffe, café, kafé, cafe, kafe – alla dessa stavningar har jag sett utefter vägen på den 125 mil långa resan. Däremot har alla stavat loppis, som finns i varje by, loppis!!

Annonser

6 tankar om “En reseberättelse

  1. Låter som en mycket trevlig tur du har varit ute på. Dalhalla har jag sett på tv då och då och alltid tänkt att besöka detta ställe men det har inte blivit av ännu.Däremot vill jag minnas att vi besökte den övervuxna villan en gång i tidernas begynnelse.Ja man behöver lite avkoppling och nya vyer det är nyttigt för både kropp och själ.Idag stormar det så att det är underligt att inte husen flyger med, men soligt och varmt ändå.

    • Dalhalla är absolut värt ett besök. Det går inte att föreställa sig känslan där inne i brottet. Jag hoppas du inte minns villan i Ludvika som överväxt för det var den inte då. Det är alltid härligt att komma ut och få se lite annat, äta gott och njuta av livet, som är alldeles för kort.
      Värmen håller i sig så idag är det solklänning på, även om jag inte ska sola.

    • Sundborn är väldigt, väldigt fint, och javisst, Karin var en mycket duktig konstnär på det textila området (svårt att jämföra måleri med textil). Dåtidens kvinnor fick stå tillbaka för sina män, oavsett hur duktiga de var. Se bara på Marie Kröyer!

      • Men Karin målade ju också och det var ju så de träffades, hon och Carl! Jag har sett en del av hennes verk och de är baske mig… bättre än gubbens…

  2. Carl och Karin träffades i Paris där båda målade. Karin övergick sedan till det textila, kanske i samband med att de bildade familj. Jag köpte Carls bok ”Jag” som han skrev några år före sin död men som inte gavs ut förrän efter hustrun Karins död. Där kanske det framgår mer precis när Karin övergick från måleri till textilier. De textila verk som finns i hemmet är alla väldigt fina, mycket färg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s