Torka aldrig tårar utan handskar

Sedan jag såg ”Helkväll med Jonas Gardell” har jag fått en del minnesbilder från 70-talet. Inför programmet skulle det bli en del tillbakablickar, vilket det också blev, men inte det jag tänkte på. Den som hört Jonas Gardell berätta om hur mormor rev julgranen har skrattat gott. Nu hoppades jag på en repris av den berättelsen, vilket det inte blev. I stället blev det en del om hans serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” som jag såg när serien gick på teve och berördes av väldigt mycket. Nu fick jag nya flashbacks, av min bror, som fanns med till slutet av 70-talet.

När jag går igenom min brors liv blir jag väldigt beklämd, illa berörd och känner en stor, stor sorg över att jag inte begrep mer så jag hade kunnat hjälpa och stödja honom. Som liten var han tidigt intresserad av blommor, djur och trivdes med tanter. I skolan var han mobbad. Det förstod jag inte då, men nu har jag förstått att det var så. Han var inte som de andra pojkarna. Han spelade inte boll eller var intresserad av idrott. Däremot hade han mycket gemensamt med flickorna och hade vänner bland dem, vilket blev tydligare ju äldre han blev.

Min bror växte upp och blev en utåt sett väldigt glad och utåtriktad kille. Han hade många tjejkompisar som han gick på dans med. Redan under tiden på lärarhögskolan började han isolera sig mellan varven. Han var då, har jag förstått efteråt, olyckligt kär. Jag minns också att han hamnade på infektionsavdelningen med gulsot. Av det missade han en termin av utbildningen. På sommarloven åkte han till London där han jobbade och umgicks med tjejer och killar i ett stort gäng, tjejer som gillade tjejer och killar som gillade killar. Detta var i mitten av 70-talet, inget liv han kunde leva på Öland eller i Kalmar, då, på den tiden.

När han tagit sin lärarexamen flyttade han till Stockholm, hyrde i andra hand på Östermalm och fick en tjänst som mellanstadielärare. Jag tror det var hans bästa tid, några år i mitten av 70-talet. Han fick/kunde leva sitt eget liv, och träffade en man som han levde tillsammans med. Inte ens då fattade jag. För mig var han en inneboende, torts att de tillsammans gjorde många resor runt om i världen. Till mammas 50-årsdag hade min bror sytt en tjusig klänning till henne. Detta var 1976. Han var väldigt bra på alla typiskt kvinnliga sysslor, som sömnad, sköta krukväxter och pynta hemmet.

Mot 70-talets slut hittade hans kärlek en annan kärlek, förhållandet tog slut. Lägenheten han hyrde skulle ägaren ha tillbaka. Min bror hamnade i ett lägenhetskomplex ute i Upplands Väsby. Han trivdes inte. Han frågade min mamma om ett pengalån till en lägenhet, 25000 kronor, som hon inte hade. Vid terminens slut i juni åkte han med katten till den som han fått den från, och han åkte till Öland och lämnade hunden till mamma. Sen ringde han sin doktor och sa att han hade svårt att sova eftersom det var tomt efter terminens slut. Utan vidare undersökning skrev hon ut en burk med piller.

Min bror hade gjort ”det vita arkivet” på sitt eget sätt. Han hade noga och detaljerat skrivit ner hur han ville ha allting. Det fanns också ett avskedsbrev. Han klarade inte av att vara homsexuell. Den musik han valt till sin begravning hade han spelat in på band. Han hade löst upp tabletterna i en mugg och druckit, han hade lagt sig tillrätta med lurar och lyssnade på sin musik. Han somnade in till sin begravningsmusik.

På byrån i hallen stod ett brev lutat mot telefonen med uppgift om vem som skulle ringas när han hittades.

Det var som himla onödigt, en ung, duktig men mycket känslosam kille orkade då, i slutet på 70-talet inte med sitt liv som homosexuell. Det går inte att förstå hur jobbigt det måste varit. Jag är så ledsen att jag inte förstod mer och att han inte orkade mer, så annorlunda hans liv hade varit idag.

Annonser

10 thoughts on “Torka aldrig tårar utan handskar

  1. Fruktansvärt med B. Det var inte lätt att förstå hur det var, man tänkte inte så på den tiden. Jag tror att du betydde mycket för honom, jag kommer ihåg att ni hade fin kontakt och att han pratade mycket med dig.

    • Vi pratade mycket men inte om viktiga saker. Jag har insett att jag inte kände min bror, att jag inget visste om hans innersta tankar och funderingar. Det delgav han mig inte, och jag frågade inte, förmodligen för att jag inte förstod att fråga rätt saker.

  2. Jag blir tårögd när jag läser dina rader.Jag kan minnas hur chockad jag blev när jag fick veta.
    Din bror var en fantastisk människa och vän,som jag minns med mycket värme.Minns alla glada skratt,alla gånger vi dansade på Sandra.Jag var lika ovetande och aningslös som du. Tänk om vi förstått och kunnat hjälpa.Vi var för unga och oerfarna då …Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Kram

    • Det går inte att förbereda sig på hur det känns när någon försvinner för alltid. Någon som skulle varit kvar länge, länge, och som hade så mycket att ge. Jag vet ju att jag med på begravningen, till och med att jag var med och bar kistan, men jag kommer inte ihåg det. Vissa förfärliga upplevelser kan vi tydligen förtränga. Jag vill helt enkelt inte komma ihåg hur det kändes. Han är alltid med mig. Kram

  3. Du skriver så fint om din bror och jag har fått klarhet i varför.Trots att det är länge sedan förstår jag att du alltid bär honom med dig och han är inte glömd.Det är förskräckligt att man ännu idag inte kan få leva sitt liv som man vill och med vem man vill.Det är det svåra att ibland vill man hjälpa men förstår inte hur förrän det är försent.Det är en gåva att få hjälpa och en gåva att kunna ta emot hjälp.Du skriver så mycket bra saker i dina inlägg som både väcker tankar och funderingar.Stor kram och tack.

    • Det är härligt att kunna hjälpa, men det är svårt. Ibland blir det en balansgång mellan att ”bara” finnas till hands och att ”lägga sig i”. Jag tror förstås att vi borde lägga oss i mer än vad vi gör. Det kan finnas ett outtryckt hjälpbehov. I vår generation är vi nog överlag dåliga på att be om hjälp. Jag vet inte varför, för jag brukar tänka, om någon ber mig om hjälper så hjälper jag självklart om jag kan.
      Hoppas maken är bättre, så att du kommer iväg på din resa. Stor kram till dig också.

  4. Det känns mycket mer uppriktigt och skört och ont när du berättar om din bror än när Gardell gör det som en elefant i en glasbutik (en riktig diva, if you ask me).
    Tack för att du berättar!!! Det betyder mycket för många, mer än du tror.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s