Hur mycket ska man orka på en och samma dag?

Man skulle kunna tro att jag är världens elakaste människa, som gång på gång får den ena prövningen på den andra. Ibland vågar jag inte ens vara glad, ens när jag känner mig riktigt glad.

Igår var den tyngsta dagen hittills. Sonen och jag åkte iväg för att närvara vid mammas begravning. Vi var ute i god tid eftersom det var lite halt. Ett litet stopp gjorde vi vid pappas grav, där vi tände ljus. Upptäcker att vi kommit i tidsnöd, men ändå i tid, drygt tio minuter kvar. Alla hade kommit. Eftersom jag är äldst satt vi längst fram. Det blev en väldigt fin begravning med mycket sång och musik, allt bestämt av mamma. Hon hade valt musik som passade väldigt bra, men när ”Time to say goodbye” spelades och sjöngs, då var det svårt, mycket svårt. Prästen hade sammanfattat mammas liv mycket bra. Han talade kring en väv, mamma vävde under en tid i sitt liv väldigt mycket, att vi alla har alster kvar och hur trådarna i hennes liv såg ut, ibland ljusa men det fanns även mörka trådar i livets väv. Prästens styrka är retorik. Det var för övrigt samme präst som vigde Stellan föräldrar. Stellan fick vara med sin morfar under begravningen.

Efteråt samlades vi för en minnesstund , en enkel måltid samt kaffe och tårta. Prästen läste upp alla, och det var väldigt, väldigt många som skänkt gåvor till Läkare utan gränser, enligt mammas önskemål. Helen som spelat och sjungit så vackert tackade vi barn med en liten gåva eftersom hon inte ville ha någon ersättning, vilket tillhör ovanligheterna. Det hade börjat snöa och var ordenltigt halt. Vi stannade till för att hälsa på Stellan och hans morfar, innan vi fortsatte resan hemåt. En resa som blev en skräckupplevelse.

Det var vansinnigt halt och snöandet tilltog så det var svårt att se. Det hade dessutom börja mörkna. Vi körde i 50-60 på 90-väg. Ju längre norrut vi kom desto sämre blev sikten, och därmed sjönk hastigheten ytterligare. Jag körde mellan 30-40 i tättbebyggt samhälle. På ett ställe smalnar vägen av, och man kör växelvis igenom avsmalningen. Just där ser jag inte stolpen utan kör rakt i den med mitt höger framljus. Sonen sitter på den sidan. Bilen stannar, och jag fattar absolut ingenting. Det gick så sakta och ändå hann så mycket hända. Personerna i bilen som körde bakom oss sa att min bils bakdel reste sig och svängde ut åt vänster och träffade en mötande bils framdörr. Tjejen i den bilen fick sin ruta smulad. Hon hade glassplitter in på bara skinnet, men inga fysiska skador. Inte jag heller, medan däremot sonen klagade över domningar i nacken och ryggen.

För första gången i mitt liv ringde jag 112, En man ställde frågor som jag kunde svara på. Jag skulle stänga av bilen och stanna där, så fixade han resten. Vilka underbara människor det finns! Det kom en man och frågade om vi ville komma in och värma oss. En kvinna kom med två filter att vira om sonen och damen med splitter. Det snöade ymnigt, och jag var inte klädd för att stå ute i det vädret. Först kom räddningstjänsten, ifall bilen skulle börja brinna. Sen kom två ambulanser. En pratade med sonen som inte ville följa med till sjukhus. De förklarade att vi hade 48 timmar på oss att uppsöka läkare för eventuella framtida men. Det hade med försäkringar att göra. Kvinnan med splitter och jag satt i den andra ambulansen. Hon klädde av sig plagg efter plagg och skakade ut allt splitter. Jag som inte kände någonting, annat än vanmakt, ville bara hem, inte till sjukhus. Då fick jag inte åka ambulans. Då fick jag ta taxi. Sonen fick åka med någon som skulle till Kalmar och damen med splittret fick skjuts av ambulansen, blev avsläppt där hon bodde eftersom de ändå körde förbi.

Sen kom polisen, två unga killar. Jag bad att få sitta i deras bil. Det fick jag. På fråga hur jag skulle komma hem frågade jag om de kunde tänka sig att köra hem mig. De kunde de eftersom de kom från Kalmar och skulle tillbaka dit. Jag fick blåsa, rutinkontroll, och svara på ett antal frågor. Polisen såg själv vilket uruselt väder det var och att sikten var bedrövlig. Vi fick vänta på bärgningsbilen som skulle frakta iväg med min bil. När den var hämtad körde vi mot Kalmar. Jag blev avsläppt på parkeringsplatsen utanför här jag bor. Även om det var mörkt fanns det säkert någon/några som såg att jag klev ur en polisbil. Snacket är säkert redan igång, men just nu skiter jag fullständigt i det.

Jag kokte en stor balja te och svepte in mig i en filt, och försökte ta in vad som hänt. Vi hade änglavakt, en centimeter åt ena eller andra hållet kunde fått en helt annan utgång. Jag är övertygad om att mamma vakade över oss. Hon sitter på min vänstra axel. Jag känner det. Tack älskade mamma!

Nu ska jag försöka få tag på sonen för att kolla av hans hälsoläge. Bilen bryr jag mig inte om just nu. Jag tappade en handske i polisbilen och den kan jag också undvara.

Till råga på allt ska det komma någon fönsterkille och kolla vad och hur jag ska plocka/flytta undan inför fönsterbytet om ett par veckor. De sista stjärnorna borde jag plocka ner, men vadå, vad gör det om de blir kvar en dag eller två till?

Annonser

6 thoughts on “Hur mycket ska man orka på en och samma dag?

  1. Det känns helt ok men jag har vikat en dag och är inbokad för en dag nästa vecka också så jag slutar lite i taget. Skönt att få bestämma sin dag själv, det finns mycket att hitta på, kanske ses vi på vattengympa, jag har löst årskort på actic.

    • Jag antar att du kan säga nej till vikariat, om det inte passar, om du hellre känner för att inte göra någonting den dagen. Det är bra med årskort. Då kan man välja sina aktiviteter när det passar. Jag har också årskort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s